Målet var tolv kilometer, jag sprang 12,5. Äntligen ett rejält, riktigt långpass. Fortfarande med en känsla att det finns mer att ge. Jag hade inte ens trötta ben mot slutet. Jag var snarare trött för att jag sprang i motvind och att jag därför var tvungen att kämpa mer. Annars hade jag inga problem med att springa långt. Jag var nästan förvånad över hur lätt det kändes.

När jag satte upp mitt mål om att springa tolv kilometer, trodde jag nästan att det var i överkant. Att tio-elva kilometer kanske hade varit rimligare. Jag har inte sprungit långt på länge, utan mest sprungit rundor kring sju kilometer. Jag var osäker på hur jag skulle orka. Hur skulle benen kännas, skulle jag bli trött? Benen kändes bra, trots tung styrketräning igår. Jag är stolt över att jag fortfarande tränar styrka två gånger i veckan, fast det varit utmärkt väder för löpning. Bevisligen har det gjort något för formen.

Det här bådar gott för kommande löppass. 12,5 kilometer känns ändå som en bra början mot maraton. Det är för mig ett riktigt långpass i dagsläget. Sen när jag ligger i hårdträning inför maraton, är tolv kilometer vardagsmat, men just nu är det långt. Jag tror att det är årets längsta pass. Jag tror till och med att det är det längsta jag sprungit sedan maraton.

Det enda pyttelilla minuset med dagens pass var när jag kom hem. Löparmage. Jag hade så glömt bort hur det var att ha löparmage. Öff! Jag hoppas att magen nu vande sig vid längre pass och att det här var en engångsföreteelse. Jag kommer nämligen självklart att fortsätta springa långt. Dagens pass gav helt klart mersmak.