Jag ska ännu fortsätta med min pulsträning, promise, men ibland måste jag bara få springa av mig. Springa ett löppass i valfritt tempo. Eller valfritt tempo är kanske fel uttryck, valfri puls snarare. Att det inte spelar någon roll vad pulsen visar, att passet har ett annat syfte. Som att ha kul, njuta av solen och våren och få känna lite fart i benen.

Och som det fanns fart. Jag vet inte om det berodde på vädret, eller vad som hände egentligen. Kanske det var för att jag lufsat runt i 8:30 tempo hela hösten och vintern och sen när jag plötsligt fick trycka på, så svarare benen. Jag pinnade på i 6:30 tempo och kände mig inte ens trött. Det kändes liksom. Lätt. Som om jag har fart i benen.

Det här ger mig motivation till att fortsätta med pulsträningen ännu i någon månad. Mars och april är planen. För det är lite det som varit syftet hela tiden. Springa de långa passen lugnt, så att jag sedan orkar springa de hårda passen fort. Inte springa alla pass i samma tempo. Halvlångt och halvhårt. Utan att det blir en tydligare skillnad. Långt och lugnt, men kort och fort.

Jag tycker ändå att jag varit pigg efter mina långpass. Att det har skett en förbättring. Jag har inte varit lika trött och sliten efteråt, utan jag har kunnat träna fast dagen efter. Den här veckan sprang jag igen närmare 15 kilometer och det känns inte i kroppen. För jag kunde bevisligen springa igår. Dessutom ganska fort för att vara jag. Speciellt den här tiden på året och utan någon fartträning överhuvudtaget på flera månader.

Nu tänker jag njuta av framstegen och våren. Som jag har längtat efter bara vägar och vanliga skor. Idag är det dessutom fredag och snart har jag semester.