Idag var jag fortfarande ledig från jobbet och tanken var långpass löpning. Min mage kändes lite krasslig här hemma, så jag tänkte att jag beger mig till det närliggande motionsspåret och springer några varv där. Ifall jag drabbas av löparmage så har jag i alla fall nära väg hem.

Jag hade ursprungligen tänkt springa en runda som är lite över 16 kilometer idag. Jag ändrade mig dock och tänkte att jag springer sex varv runt spåret i stället så är det ungefär lika långt. Tre varv åt ena hållet och tre varv åt andra för att variera mig lite och så hem igen.

Jag kom två varv och skulle just inleda mitt tredje och vad ligger inte mitt på spåret?! Världens största huggorm. Okej, i själva verket var den säkert inte så stor, men med min ormskräck så… Inte en chans att jag skulle fortsätta springa där mer. Som tur var befann jag mig just vid parkeringen, så jag vände helt enkelt om.

Min mage kändes bättre, så jag tänkte att jag chansar och springer in mot stan i stället. Jag ville fortfarande springa långpass. Nu vet jag inte om det var mitt möte med ormen eller vad som gjorde att det inte alls fungerade att springa med låg puls idag. Den var hela tiden för hög. Jag misstänker att mötet med ormen nog hade lite att göra med det. Plus att jag hela tiden var orolig över min mage. Jag sprang hela tiden och kände efter och funderade över den.

Magen fungerade till slut riktigt bra och dagens runda blev över 15 kilometer. Det blev en massa kringelikrokar för att jaga kilometer och en massa gåpauser för att hålla pulsen i styr. Men 15 kilometer är ändå 15 kilometer och det är jag nöjd med. Bjuder på en bild på en av våra katter, främst för att hon är så söt 🙂

Idag har jag varit ledig från jobbet och planen var att jag idag skulle springa veckans långpass. Jag steg upp, åt lite frukost och fixade en stund här hemma på morgonen innan jag tyckte att det var dags att ge sig iväg. På med löparkläderna och fram med pulsklockan och så iväg.

Men vänta nu, klockan har nästan laddat ur. Va f*n! Okej, det går ju att springa utan klocka också, men jag vill nog ändå ha med min så att jag håller bättre koll på pulsen. Springer jag på känsla, springer jag för fort, eller rättare sagt med för hög puls. Så, det blev att vänta en stund medan klockan laddades lite och sen iväg.

Jag var inte direkt sugen på att springa, speciellt inte när jag blev tvungen att vänta innan jag kunde bege mig ut. Oftast brukar det dock ge med sig, bara jag kommer ut genom dörren. Det är början som är svårast, sen när jag väl är ute och springer har jag glömt bort att jag inte var sugen. För det är ju roligt (för det mesta), bara jag väl gör det.

Så även idag. Klockan stannade på lite över 14 kilometer. Inte så illa för en fredagseftermiddag. Jag gick i uppförsbackarna så att pulsen inte skulle dra iväg allt för mycket, men i stort sätt sprang jag hela vägen. Det är som om det skulle gå lite bättre att hålla pulsen på rätt nivå när jag springer. (Fast nu jinxade jag säkert det 🙂 )