Idag har jag varit ledig från jobbet och planen var att jag idag skulle springa veckans långpass. Jag steg upp, åt lite frukost och fixade en stund här hemma på morgonen innan jag tyckte att det var dags att ge sig iväg. På med löparkläderna och fram med pulsklockan och så iväg.

Men vänta nu, klockan har nästan laddat ur. Va f*n! Okej, det går ju att springa utan klocka också, men jag vill nog ändå ha med min så att jag håller bättre koll på pulsen. Springer jag på känsla, springer jag för fort, eller rättare sagt med för hög puls. Så, det blev att vänta en stund medan klockan laddades lite och sen iväg.

Jag var inte direkt sugen på att springa, speciellt inte när jag blev tvungen att vänta innan jag kunde bege mig ut. Oftast brukar det dock ge med sig, bara jag kommer ut genom dörren. Det är början som är svårast, sen när jag väl är ute och springer har jag glömt bort att jag inte var sugen. För det är ju roligt (för det mesta), bara jag väl gör det.

Så även idag. Klockan stannade på lite över 14 kilometer. Inte så illa för en fredagseftermiddag. Jag gick i uppförsbackarna så att pulsen inte skulle dra iväg allt för mycket, men i stort sätt sprang jag hela vägen. Det är som om det skulle gå lite bättre att hålla pulsen på rätt nivå när jag springer. (Fast nu jinxade jag säkert det 🙂 )