Igår sprang jag säsongens sista lopp, det blev ett millopp som fick avsluta säsongen. Jag hade som förhoppning att springa under 55 minuter, men visste att det skulle bli svårt. Under mina träningspass inför har jag hållit snittfart på 5:50 i bästa fall, så att pressa mig ner under 5:30 var nog önsketänkande.

Uppladdningen inför loppet var inte den bästa. Jag hade jobbat sju dagar i rad, så även om det blev träningsmässigt en vilovecka, så var benen kanske inte så pigga som det kunde ha varit. På lördagsmorgonen var springsuget ungefär noll. Jag hade ingen lust att springa överhuvudtaget, magen var orolig och huvudet var trött. Jag ville bara fortsätta sova när väckarklockan ringde. Steg iaf upp, åt frukost och så begav vi oss till startplatsen.

Starten skulle gå 10:35 och ännu klockan 10 hade jag ingen springlust. Jag tänkte att den säkert skulle komma när jag kom till startplatsen, med stämningen och förberedelser och allt det där, men nä. Tänkte att jag springer iaf och så blir det var det blir. Jag hade gett upp tanken om rekordtider och ville mest bara hem och sova.

Starten gick och jag började springa. Jag hamnade bakom ett gäng som inte alls sprang i min takt. Vid första kilometertiden så var farten 6:20. Oj oj, härifrån blir det inga rekordtider. Jag måste förbi, öka öka farten. Jag vet ju att det alltid går trögt i starten och att det sedan brukar jämna ut sig att man får mera utrymme att springa i egen takt, men ändå blir jag stressad…

Vid tre kilometersmarkeringen så höll jag redan snittfart på 6:00 ungefär, så jag tänkte att det här går ju bra. Benen kändes hyfsat lätta och springsuget började infinna sig. Bara sju kilometer kvar då, kämpa, pressa, öka…

Förutom tio kilometer så springs det även halv- och helmaraton. Starten för halvmaraton hade gått 10:45 och nånstans vid fyra kilometer så kommer ledaren för halvmaraton förbi mig. Så där och då kände jag mig långsam igen. Hur kan nån vara så snabb? Vid fyra kilometer var sista gången jag hade nån mellantid, efter det började telefonen strula så efter det visste jag inte längre hur jag låg till.

Foto: Tomi Junnila

Beslöt mig bara för att strunta i det och springa på i en sån takt att det känns bra. Jag har ingen aning om vad jag sprang i för fart, allting kändes ändå bra och jag hade ganska pigga ben. Banan är inte det minsta kuperad så försökte pinna på. Jag sprang ensam nästan hela loppet. Jag hade förstås människor både bakom och framför mig, men jag sprang inte i en klunga. Vid 9 kilometersmarkeringen såg jag två personer framför mig och bestämde mig att dem tar jag. Jag ska förbi! Jag kom förbi dem båda, men den ena jäkeln sprang förbi mig just på målrakan sedan. Så irriterande!

Jag sprang i mål på tiden 57:03, fyra sekunder från nytt PB. Liite surt känns det nog, även om jag idag redan är nöjd med tiden. Med tanke på att springsuget var noll och att mina träningspass gått i långsammare fart är jag ändå nöjd över att jag kunde pressa mig till nästan rekord. Det är min andra bästa tid nånsin och ett millopp är alltid ett millopp.