Jag älskar känslan när kroppen klarar mer än jag tror och att allt går så mycket bättre än jag vågat hoppas på! Som igår då. Jag hade jobbat i närmare nio timmar med en hög stressnivå hela tiden. Jag jobbar i ett köpcenter och det har hela veckan varit ”rea-dagar” och i går var det grande finale. Det var så mycket folk, det var så hög ljudnivå med musik och uppträdanden och jag var så slut när arbetsdagen äntligen var över.
Jag hade i alla fall bestämt mig för att springa hem. Det skulle bli mitt långpass för veckan, nästan 19 kilometer. I mitt huvud ändrade jag planerna att jag springer hemåt, för jag kände mig inte alls pigg för att springa hela vägen. Jag tänkte att springer så långt som det känns bra och så hoppar jag på bussen i något skede.
Men! Jag sprang hela vägen! Löpning är nog en form av terapi för mig. Jag sprang bort min huvudvärk, min trötthet och all stress och jobbiga kunder från dagen. Och jag sprang faktiskt. Min puls var på en kontrollerbar nivå, jag behövde knappt gå alls. Jag är helt förvånad egentligen, med tanke på hur stressigt det var på jobbet hela dagen.
Jag hade två inplanerade pauser, där jag skulle dricka av min smoothie. Det är två längre backar som kommer ganska lägligt vid 7 km och vid 12, så då brukar jag passa på att gå och samtidigt få i mig lite energi.
Hemma väntade en varm bastu och lite pizza som kvällsmål. Sen var det bara natti natti för min del. Idag blir det en vilodag, möjligtvis en promenad och stretch. Kroppen känns lite stel idag nämligen…
0
Pingback: Långpassplaner och transportspring | hopihopi