Idag stod det långa intervaller på träningsschemat. Jösses vilket pass det blev! Det blev både långt, många och länge. Enligt programmet skulle jag springa 6 min i 7:00 tempo och 2 min i 5:30, gånger 10! Det säger ju sig självt att det blir ett långt pass. Bara själva intervallerna tar 80 min och så uppvärmning och nedjogg på det, resulterade i över 15 kilometer löpning och nästan två timmar. Då har jag fortfarande veckans långpass kvar 🙂

Jag har hittills sprungit 24 kilometer den här veckan, så ett långpass på över 26 skulle sitta fint. Då skulle veckototalen bli över 50 kilometer, vilket skulle vara det längsta jag nånsin sprungit totalt. Nu ska vi inte gå händelserna i förtid, men jag siktar på det. Jag har en runda planerad i huvudet och den borde vara över 25 kilometer. I värsta fall får jag igen springa några varv runt kvarteret för att komma upp i önskad längd.

Dagens pass kändes riktigt bra, om än svinkallt. Jag menar, vem behöver jacka och långa tights i juni?! Det känns som om farten börjar komma och som om det finns en lätthet i kroppen. Jag behövde inte ta i för kung och fosterland för att springa i 5:30, utan det kändes ganska lätt. Jag behövde inte pressa, utan benen gick av sig självt. Även sedan när jag skulle springa i 7:00 tempo gick det smidigt. Tidigare har det kanske varit så att jag kommit upp (ner?) i 5:30, men sedan varit tvungen att gå under 7:00 tempot. Eller kollat på klockan och insett att jag håller 7:30 och fått öka farten.

Nu gick det automatiskt. Jag var jämn och fin på mina intervaller och det skilde inte mycket på tempot. Ibland var det kanske 7:05 och ibland 6:55, men helt perfekt kan det inte vara. Och femton j*kla kilometer! För inte så länge sedan tyckte jag att det var ett långt långpass och nu river jag av det bara så där. Ett vanligt pass en torsdag förmiddag, inget speciellt med det liksom. Älska träning!

0