Idag var dagen då jag kom att springa två rekord. Det blev både distansrekord och tidsrekord. På träningsschemat stod det långpass, ett tre timmar långt långpass. Det längsta jag någonsin sprungit tidsmässigt var ungefär två och halv timme. Den längsta distansen var 21,2 kilometer. Needless to say var jag lite nervös innan. Hur skulle det gå? Skulle jag orka (springa) hela vägen? Skulle magen krångla? Skulle jag tappa bort mig längs vägen?

Jag hade som plan att springa samma rutt som när jag brukar springa långpass. Fast istället för att vika av mot vänster vid ett ställe där jag brukar, för att få till ett långpass på ca 16 kilometer, så skulle jag vika av till höger. Jag vet, spänningen 🙂 Då skulle jag springa en längre slinga och i stället vika av mot vänster senare. Man kan även svänga till höger och i så fall få till ett jättelångt långpass. Det var det jag var orolig över. Jag och lokalsinne alltså. Jag sprang hela tiden och tänkte, första korsningen till höger andra till vänster. Höger vänster. Inte (!) höger höger.

Vid några ställen stannade jag och fotade och passade samtidigt på att dricka lite av min medhavda smoothie. I övrigt sprang jag hela vägen. Kroppen orkade bra och energin räckte till. Jag hade med mig en smoothiepåse och dextrosol ifall jag skulle behöva extra energi. Tydligen har mina lågpuls rundor från i höst och vinter gett resultat. För jag behövde aldrig dextrosolen. Kroppen kraschade aldrig, utan jag var pigg hela vägen.

När jag började närma mig hem, kollade jag på klockan och såg att det bara gått två timmar. Jag fick ta till en extra runda för att få ihop mina tre timmar. Kroppen kändes fortfarande bra och jag ville verkligen få till ett långt pass. Distansen var inte så viktig, idag var det tiden som var i fokus. Springa länge helt enkelt, vänja kroppen vid tiden.

Lite rufsigare i håret, men fortfarande pigg och glad

Trots att jag till slut fick springa en massa kringelikrokar för att få till min runda, så är jag GALET nöjd med den. Jag sprang hela 23,4 kilometer idag och var ute i strax över tre timmar. Det trodde jag inte att jag hade i mig. Kroppen klarar betydligt mer än vad jag tror. Den orkade utmärkt idag och pannbenet var starkt. Jag är så nöjd över att jag inte sprang hem där efter två timmar, utan att jag sprang en massa omvägar för att få till mitt pass.

Det här gav en stor boost för självförtroendet. Maraton känns inte långt borta nu. Kroppen orkade bra, jag hade kunnat fortsätta och sprungit längre idag. Det är en skön känsla att ha och precis vad jag var ute efter. Härligt och komma hem och veta att jag hade kunnat springa längre och att jag framförallt inte hade ont nånstans. Utan kroppen svarade och samarbetade med mig.

Happy friday!

0