Knapp hann jag yttra mig om att jag har bra i flyt i träningen innan bakslaget kom. Dagens löprunda blev ett riktigt skräppass. Det finns knappt något positivt att säga om passet, förutom det faktum att jag sprang nästan sju kilometer. Det är en distans som jag inte kunde springa för inte så många år sedan och nu går det, trots en dålig dag.

Igår hade jag vilodag och allt borde ha varit upplagt för ett bra löppass med intervaller. Jag hade vilat, sovit gott och ätit bra och jag var sugen till att springa. Tanken var att jag skulle springa progressiva intervaller, även kallad kenyanen. Idén med dem är att varje kilometer ska gå fortare än den förra. Det är ingen vila, utan man ökar helt enkelt på tempot hela tiden. Jag gillar dessa intervaller, har sprungit dem tidigare. Det är kul att känna sig snabb och som om det finns en växel till.

Idag fanns det ingen extra växel. Det fanns inte någon växel överhuvudtaget. Jag hade planerat att börja första kilometern i 7:00 tempo och sedan öka med 10-15 sekunder per kilometer. Jag siktade på att springa åtta kilometer och där den snabbaste kilometern skulle gå i 5:20 ungefär.

Uppvärmningen i 7:00 tempo gick bra, lite för fort, jag sprang i 6:55. Även nästa kilometer i 6:50 gick utan problem. Vid tredje kilometern när jag skulle springa i 6:40 kändes det jobbigt, för att inte tala om tempot i 6:30. Det kändes som om jag redan nu var på mitt max, det fanns ingen chans till att öka tempot. Att jag skulle ha kommit ner i 5:20 tempo idag fanns inte på kartan…

Jag kämpade igenom nästa kilometer på 6:20, eller i alla fall ditåt, och så en sista kilometer det snabbaste jag kunde. Det snabbaste jag kunde idag var 6:04. Det är en underlig känsla när jag tar i för allt jag är värd och flåsar som en blåsbälg och kollar på klockan. 6:04. Inte snabbare än det?! Besvikelsen alltså!

Efter intervallerna var det tack och godnatt. Jag gick hem och tjurade. Imorgon är tanken att jag ska springa långpass och jag hoppas på bättre dagsform. Sämre kan det knappast vara.