Tallinn halvmaraton racereport

Idag var det dags för Tallinn halvmaraton. Jag har inte sprungit halvmaraton sedan förra sommaren (2016)på Paavo Nurmi och då gick det rent ut sagt åt skogen. Då blev det personsämsta för min del och jag har varit nervös för att springa halvmaraton sedan dess. Jag har inte skrivit ut om mina målsättningar för årets halvmaraton här på bloggen, främst för att jag har varit nervös för att inte uppnå dem. Tänk om jag springer ännu sämre a.k.a långsammare än i fjol. Jag vill ju liksom bli bättre…

Förutsättningarna för årets halvmaraton var inte direkt de bästa. Jag har varit så fokuserad på att klara av årets stora mål, mitt maraton tidigare i sommar, att jag inte tänkt på fart. Fokus har legat på grundträning och på mängd. Bygga upp kroppen för att klara av att springa långt och inte springa snabbt. När det sedan var dags att lägga om träningen för halvmaraton insåg jag ganska snabbt att det inte kommer att bli några rekordtider i år. Jag var inte tillräckligt snabb och frågan blev snarare ifall jag ens skulle klara av att slå förra årets tid?

startområdet

Vi anlände till Tallinn redan igår och hämtade ut min nummerlapp i god tid Samtidigt pågick 10 kilometers loppet och jag som tyckte att jag inte var nervös, kände genast av pirret när vi kom till startområdet. Imorgon skulle det vara min tur att springa och peppen var så där. Egentligen var jag inte speciellt sugen på att springa… Jag undrade mest varför jag utsätter mig för sånt här 🙂

nummerlapp hämtad

Starten för halvmaraton skulle gå klockan tolv. Klockan elva låg jag ännu i sängen på hotellrummet och var inte det minsta sugen på att springa. Jag ville bara ställa in och sova och typ fara och shoppa i stället. Jag var inte direkt nervös mer, utan mest bara väldigt o-sugen på att springa. Bestämde mig i alla fall för att springa (förstås) och begav mig till startområdet. Nästan genast utanför hotellet stod första hejarklacken och hejade på de som startat i maraton tre timmar tidigare och redan då ändrade min åsikt. Klart att jag skulle springa. Lopp är kul ju!

Vid startområdet värmde jag upp en stund, besökte bajamajan, tog lite bilder och ställde mig sedan i startfållan. Pirret och suget på att springa började infinna sig och mitt i allt, pang! Där gick starten! Jag hade ställt mig bra i ledet och kom snabbt in i min egen rytm. Utan att ens inse det, hade jag ställt mig bredvid 2:15 ballongen i starten Bra, dem hänger jag på tänkte jag. Det höll i kanske en kilometer och sedan var de långt förbi mig. Fan, tänkte jag, där rök den tiden.

Jag gillar att springa i Tallinn. Det är alltid bra stämning, det är mycket publik och mycket folk som hejar. Jag bestämde mig för att njuta och för att strunta i tiden. Ta in stämningen, omgivningen och se det som en sightseeing tour. Känns det bra, kan jag försöka öka och få en bättre tid, men inte stressa något.

Kroppen kändes bra och slutar aldrig att förvåna mig. Med tanke på hur osugen jag var på att springa innan, så svarade kroppen bra. Vid 10 kilometer var jag fatt 2:15 ballongen och benen var lätta. Jag tänkte att jag springer med dem en stund, men kände att benen ville springa fortare. Jag bestämde mig för att springa förbi och springa i egen takt. Jag hade som mål att komma under 2:10, men allt under 2:15 var bra.

Publiken i Tallinn är verkligen fantastiskt. Det är musik, det är hejarop, det är party. Det är sån stämning alltså! Varje gång jag sprang förbi någon punkt med underhållning blev benen extra lätta. Jag fick gåshud över hela kroppen. Gillar speciellt när namnet och landet står på nummerlappen och folk skriker ditt namn. Inte kan man sakta ner nu, öka! Orka ända in i mål.

Benen kändes lätta ända till 18 kilometer, men sedan fick jag världens håll och var tvungen att gå några meter. När jag gick märkte jag att jag kanske inte var så pigg som jag trodde. Det började göra ont än här än där… Kom igen nu, orka hela vägen. Jag kollade på klockan och insåg att tiden skulle bli bra ifall ja höll hela vägen. Jag sprang förbi några och fick ny energi av det. Bara tre kilometer kvar, kom igen nu!

målgång

Vid målgång var det en seg liten backe, sista svängen in mot målrakan och så slutspurten kvar. Spurtade förbi några typer på målrakan och sprang i mål på 2:12:17. Väldigt nöjd med tiden och en bra känsla genom hela loppet. Helt annorlunda än i fjol då jag kom i mål på 2:15 nånting och hade mest ont överallt. Nu var jag glad och nöjd och visste samtidigt att det var det bästa jag kunnat åstadkomma idag. Det fanns inte rum för förbättring någonstans, utan det här var en maxprestation med de förutsättningar jag hade.

 

 

 

0

6 kommentarer

  1. Så bra du är som sprang loppet trots att du egentligen inte ville! Grymt bra jobbat. 🙂

    • hopihopi

      15 september, 2017 at 17:49

      Tack snälla! Det kan ofta vara så för mig innan lopp, att jag inte har nån lust. Oftast är det bara nerver och det släpper direkt när loppet börjar 😀

  2. Härlig läsning. Stort grattis!! 🙂

  3. Bra jobbat! Känner igen mig. Sängbilden är så jag. Blir så lat innan ett lopp och vill helst göra något annat (Fast egentligen vill jag springa). Konstigt det där….

    • hopihopi

      18 september, 2017 at 14:20

      Jepp, direkt när jag kom till starten kom peppen och lusten, men där innan… Ville mest sova.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑