Igår sprang jag mitt fjärde halvmaraton någonsin och det blev ingen trevlig upplevelse. Förutsättningarna var inte på min sida och det var helt enkelt inte min dag. Jag plus värme är inte en bra kombination nämligen. Det hade lovats 25 grader, det var 28 och det kändes minsann. Jag hade så varmt och var överhettad och led av vätskebrist. Jag försökte trycka i mig så mycket vatten och sportdryck som det bara gick, men det hjälpte föga.

Starten gick klockan tolv och i år hade rutten ändrats lite, så att vi skulle springa längre i stan. Det var nämligen 25 års jubileum för Paavo Nurmi maraton och tanken var att det skulle finnas mer publik och hejarklack längs med vägen nu när vi sprang i centrum av Åbo.

Första tre-fyra kilometern njöt jag av stämningen och hejaropen och allt kändes roligt. Det var massor av publik och det var kul att springa. Vid fem kilometer så viker rutten av mot Runsala och här minskar publiken markant. Det är fortfarande kul att springa och jag känner mig stark. Jag håller en snittfart på 6:20 ungefär. Ingen fara på taket, jag brukar starta långsamt och sedan öka mot slutet och kunna springa förbi många.

Vid tio kilometer ungefär så vänder vi och springer samma väg tillbaka. Eller inte exakt samma väg, men tillbaka mot centrum i alla fall. Vätskekontrollerna kommer med kanske två-tre kilometers mellanrum och vid varje kontroll tar jag en mugg sportdryck och en mugg vatten. Jag dricker lite sportdryck och lite vatten och häller resterande mängden vatten över huvudet. Det är så förbaskat varmt och det känns som om jag kokar. Jag märker att jag har saltbrist eftersom jag börjar frysa (!) så fort jag stannar och går lite vid vätskestationen. Frysa vid 28 grader!

Jag är inte den enda som påverkas av värmen tyvärr. Jag vet inte hur många gånger jag såg löpare som kollapsat vid banan, hur många gånger jag såg ambulansen eller hur många gånger det behövdes första hjälpen. Usch 🙁

Femton kilometer passeras och nu är det ”bara” att springa genom stan igen och sedan mot målet. Målet är längs med Aura å, vid finska teatern. Så vid kanske 18 kilometer så ser man målet, problemet är bara att jag fortfarande är på fel sida om ån. Det är mentalt jobbigt att se målet och höra speakern, men veta att jag fortfarande har en bit kvar att springa längs med ån, så över bron och sedan först upploppet.

En löpare frågar mig om det är Aura bron vi ska över. Jag bara ööhh… jag vet inte. Eller rättare sagt jag minns inte, min hjärna är mos. Visst var det Aura bro vi sprang över, nu var det bara målrakan kvar. Jag fick till en yttepytte spurt mot slutet och sprang förbi några löpare.

Tiden då? Personsämsta för min del, 2:15:27. Inte riktigt vad jag hade hoppats på… Jag hittar min sambo och vi går mot matutdelningen. Jag gnäller för honom hur tungt det var och trycker i mig några gurkor. Så frågar jag sambon ifall vi ska gå på medeltidsmarknaden då. Han bara? Just var du ju helt död och nu ska vi gå på marknad? Det är konstigt hur snabbt jag glömmer hur jobbigt det var… Och jo då, vi gick på marknad… 🙂