Idag sprang jag mitt planerade långpass, men det satt hårt inne och jag fick kämpa idag. Alla pass går verkligen inte lätt och idag var ett sådant. Benen var hyfsat pigga och flåset var det inget fel på, men känslan var inte bra idag. Det var inte direkt att jag flög fram på lätta ben och med bra känsla i kroppen. Inte så att något kändes fel, men ibland kommer det helt enkelt pass som man bara måste ta sig igenom. Som bara är. Jag vet att det ibland kommer dagar som är jobbiga, men nästa pass går redan lite bättre.

Jag hade som plan att springa upp mot tolv kilometer idag. Trots att det var kämpigt att springa idag, klarade jag av min målsättning. Pannbenet var starkt idag och jag fortsatte att springa fastän det var tungt. Jag förhandlade hela tiden med mig själv. Kanske jag viker av här redan och springer hemåt istället? Att jag inte springer min planerade runda, utan avbryter den och springer långt imorgon istället. Jag visste ändå med mig själv att jag skulle ångra mig ifall jag avbröt och tänk om det är jobbigt imorgon också. Bäst att springa vidare i stället, för såå jobbigt är det väl ändå inte?!

Väl hemma var jag glad över att jag inte avbröt passet. Jag skrapade ihop nästan tolv kilometer, garmin stannade på 11,85. Klart godkänt tycker jag. Nu när jag tänker tillbaka på passet och ska skriva om det, känns det inte jobbigt mer. Jag börjar tvivla på min känsla. Var det faktiskt så jobbigt som jag kommer ihåg. Det kan det knappast ha varit, eftersom jag trots allt sprang nästan 12 kilometer. Då kan det väl inte ha varit jobbigt heller. Så klart är det jobbigt ibland, men inte hela passet? Det är konstigt hur snabbt man glömmer. Eller förtränger 🙂

Det som jag  väljer att ta med från passet är att jag nu igen springer långpass på såna längder där jag vill vara. De blir hela tiden lite längre. Jag orkar och kan för varje gång springa lite mer. Det känns som evigheter sedan jag sprang 12 kilometer, men trots en lite sämre dag, går det utan problem. Nästa veckar ökar jag på igen.