Löparmage är alltid mitt största orosmoment inför tävlingar och lopp. Jag är sällan orolig över ifall jag ska orka springa loppet,  jag oroar mig mer för hur magen ska bete sig. Okej, inför förra sommarens maraton var jag nog också orolig för orken, men annars brukar jag vara säker på att kunna genomföra loppet. Jag klarar av att pusha mig genom smärta, tunga ben, trötthet osv, men en kollapsad mage är svårare att förbise. Jag börjar alltid loppdagen med en tablett immodium och brukar ha med extra, just in case.

Innan löparmage

Löparmage är att plötsligt under ett träningspass drabbas av akut magknip och känslan av att behöva gå på toaletten. NU! Det är inte en kul känsla när man befinner sig långt hemifrån och inte har tillgång till toalett. Det kan tänkas att jag har varit tvungen att ringa efter hjälp när jag har drabbats tidigare. Det är länge sedan jag drabbades av löparmage, men idag var det dags igen.

Tanken var att jag idag skulle springa veckans långpass. Jag har varit ledig hela dagen och hade gott om tid för att springa. Jag åt frukost i lugn och ro här hemma och gjorde mig redo för att bege mig ut. Passet började bra, jag kände mig pigg och fräsch i benen och jag sprang på i hyfsad fart. Efter kanske fem kilometer började jag känna av magen. Det gjorde inte ont i magen, men den började knorra. Jag anade att något var på gång och försökte sänka tempot för att få bukt med problemet.

Jag tyckte att det hjälpte och jag kunde springa vidare. Jag hade ingen specifik plan över hur långt jag ville springa, men gärna mer än förra veckans långpass. Vid ett skede var jag tvungen att besluta mig ifall jag skulle vika av till vänster och få till en längre rutt. Eller skulle jag fortsätta rakt fram och ha en kortare väg hem. Jag valde det senare alternativet. Jag ville inte chansa eftersom magen kändes värre för varje steg jag tog. Idag satte inte orken stopp för springandet, idag var det magen som gjorde att löprundan blev avbruten.

12,5 kilometer kom jag innan krisen var ett faktum. Väldigt nöjd med löpningen i sig. Tempot var bra, känslan i kroppen (minus magen) var bra och jag sprang ändå långt. Väl hemma har det blivit några besök på toaletten och känslan är inte direkt den bästa. Det värsta med löparmage tycker jag är att det räcker så länge. Den akuta fasen är över fort, men biverkningarna sitter i länge. Jag mår fortfarande illa och magen känns av. Efter ett långpass borde jag fylla på med energi, men tanken på mat är inte lockande för tillfället.

Tanken var (är?) att jag ska springa imorgon också, men får se hur det blir med den saken. Tidigare när jag har drabbats av löparmage, brukar känslan hålla i sig ett par dagar. Det är inte roligt att behöva oroa sig för magen hela tiden. Dessutom har jag knappt ätit något idag, morgondagens pass kommer knappast att vara någon höjdare i så fall…

 

0