Det är sportlov i Finland för tillfället, inte för att påverkar mig egentligen. Jag jobbar som vanligt och det kan snarare var mer folk på jobbet än normalt när många är lediga. Idag har även jag varit ledig och är det sportlov så är det och då ska det sportas. För de som faktiskt har sportlov lovas det jättefint väder och idag passade jag på att njuta av vädret på min lediga dag. Jag skrev redan igår om min plan att idag springa långt och när vädret är härligt blev det extra långt. Längre än jag egentligen hade planerat.

Tanken var att springa veckans långpass idag och att öka på mängden igen från förra veckan. Då blev det över 12 kilometer och idag ville jag springa längre än det. Jag brukar ha som avsikt att öka med en till två kilometer per vecka på långpasset. Det känns rimligt och ger kroppen en chans att hänga med och anpassa sig. Jag vill inte öka på för mycket för snabbt, även om jag vet att jag säkert hade orkat det. Det är sällan konditionen det är fel på, utan snarare att benen blir trötta. Det är då skaderisken kommer. Med den matematiken borde jag idag ha sprungit mellan tretton och fjorton kilometer.

Vädret var verkligen upplagt för ett långpass löpning idag. Eller bara för ett långpass ute överhuvudtaget. Jag tyckte nästan synd om människor som ännu inte fattat förtjusningen i att vara ute och springa. Eller folk som i och för sig var tvungna att vara inne en dag som denna. Ni vet inte vad ni går miste om. Solsken, klarblå himmel, ingen blåst, snö och några få minusgrader. Det är lycka och runner’s high i ett nötskal.

Löpningen kändes riktigt bra idag och jag njöt av varje steg. Jag tassade fram på lätta ben och pulsen var låg. Just så här vill jag att känslan ska vara på mina långpass. Känslan av att allting går på automatik och att jag inte behöver kämpa. Intervaller är skilt, då måste jag ju kämpa för att få upp farten och orka hålla tempot. Då ska det vara jobbigt. Långpassen däremot ska kännas lätta och som om jag kan fortsätta hur länge som helst. Idag slutade jag efter 14,5 kilometer, för någonstans kommer förnuftet i kapp.

Jag vill sluta på topp och ha något att se framemot till nästa vecka eller nästa pass. Sluta med en känsla av att jag hade kunnat fortsätta och sluta medan det fortfarande kändes bra. Inte pressa mig till det yttersta och springa 20 kilometer bara för att det känns bra. För att sedan lida av konsekvenserna i kommande pass när jag inser att senorna och ligamenten kanske inte var redo för distansen i alla fall. För konditionen är det inget fel på.

Nu väntar kvällsjobb i några dagar och planen var att göra min yoga och styrketräning de dagarna innan jobbet. Fast ifall vädret fortsätter lika fint, kanske jag springer i stället. För vem kan motstå det när vädret är som det är?