Min plan att springa på känsla verkar fungera och jag kommer att fortsätta med det så länge det känns bra. Jag har ingen lust att för tillfället springa intervaller, men det betyder inte att jag inte vill springa snabbt. Eller att jag inte vill bli snabbare. Istället för att pressa skiten ur mig, väljer jag att gå på känsla. Ibland kanske det blir intervaller i form av fartlek och ibland kan hela pass gå snabbare. Idag kändes det bra i kroppen och hela passet blev snabbt. Faktiskt riktigt snabbt och jag sprang på tider jag inte rört mig kring sedan förra sommaren.

Jag har hela tiden planerat att jag ska springa idag. Jag hade morgontur på jobbet och visste att jag skulle ha tid att springa efter jobbet. Det har varit svinkallt hela veckan och när jag vaknade i morse och temperaturen visade minus 19 (!), tänkte jag att det inte blir någon löpning idag. Min smärtgräns för löpning är minus 15. När jag slutade jobbet hade temperaturen ändrat rejält och det var bara minus tre grader. Sol, snö och ljust ute fortfarande fastän klockan var närmare fyra. Perfekt väder för löpning med andra ord.

Jag hade ingen större plan för min löprunda, bara att springa. Veckans långpass var redan gjort och såå mycket tid hade jag inte. Jag springer för tillfället mycket enligt dagsform och känsla och idag kändes allting bra. Jag tror att mycket av min ovilja mot att springa intervaller för tillfället har att göra med att jag blir så ”låst” av dem. Mycket är mentalt och jag ger upp innan jag ens börjat. Jag tycks alltid ha en sämre dag, de dagar jag vet att jag ska springa intervaller. Men har jag bestämt mig för att springa lugnt och långsamt har jag plötsligt pigga ben. Nån som känner igen sig? Det är kanske likadant som när man går till butiken och ska köpa byxor, men hittar bara en massa snygga blusar, skor, väskor… Och inga byxor. Eller är det också bara jag 🙂

Hursomhaver. Jag började rundan i normalt lugnt tempo, stannade och tog lite bilder och sedan tänkte jag att nu ökar jag tempot. Det var ganska halt på sina håll och jag fick kolla var jag satte fötterna, men överlag gick det bra att springa. Känslan i kroppen var bra och jag hade säkert kunnat springa ännu fortare, hade det varit varmare. Jag tycker att mina ben påverkades av kölden och de blev väldigt stela. Flåset var det inget fel på och benen var inte egentligen trötta. Bara väldigt stela och kalla.

Jag blev chockad när klockan pep till och började visa mellantider. 6:21, 6:03, 6:03, 6:06, 6:19 Vad hände där? Jag har inte sprungit på låga sexor sedan… öööh… Så länge sedan att jag inte ens minns. Förra sommaren kanske? Att jag mitt i smällkalla vintern, i halka och på stela ben kan springa så snabbt är hur kul som helst. Springa på känsla är tydligen en framgångsfaktor för mig. Nästan åtta kilometer blev det totalt varav fem i bra tempo.