Självförtroendet var på topp efter gårdagens bra löppass och tanken var att jag skulle springa långt idag. Längre än jag gjort på ett bra tag. Planen var närmare 16,5 kilometer, vilket är det längsta jag i så fall sprungit sedan förra hösten. Mitt längsta långpass hittills har varit lite över 14 kilometer. Känslan under det passet var bra och som om jag hade kunnat fortsätta längre. Därför kändes inte 16,5 som en omöjlighet, utan som en lämplig ökning sedan sist.

Det visade sig att 16,5 kilometer var alltför ambitiöst idag. 10 kilometer hade också varit för mycket. 6,5 kilometer sprang jag idag och det var inte en kul runda. Jag har haft en halvkonstig känsla i kroppen de senaste två dagarna kanske, men jag har inte tänkt så mycket på det. Eftersom gårdagens pass ändå kändes bra, tänkte jag att det mest var inbillning. Jag känner mig inte sjuk, men… tja. Trött. Hängig. Ingen energi. Vilket jag inte borde vara med tanke på att jag har semester för tillfället.

Medan jag skriver det här nu, ringer det några klockor i mitt huvud. Vänta har jag inte skrivit om det här tidigare? Kollar bakåt bland mina egna inlägg. Ja men visst. Där har vi svaret igen en gång. Att jag inte fortfarande heller har lärt mig. *slår mig själv i pannan ännu en gång*

Under dagens pass blev jag dessutom hungrig. Jag hade ätit min normala frukost, men det var för flera timmar sedan. Äter inget innan jag ska sticka ut, glömmer bort det. Springer några kilometer och märker att magen knorrar. Hmm… Ingen energi sa du? Undrar just varför… Snark med mig och min planering alltså. Det är inte så konstigt att jag känner mig hängig och utan energi, när jag ätit två skivor bröd för fyra timmar sedan. Och på det hade jag tänkt springa långpass.

Direkt efter att jag kom hem tog jag av mina brustabletter med järn. De smakar vidrigt och jag vill inte ta av dem för  eftersmakens skull. Även om jag vet att jag verkligen borde. Och så borde jag också komma ihåg att äta…