Pust vad det är varmt alltså. Inte för att jag klagar, det gör bara löpningen lite jobbigare. Idag var första gången som jag påverkades av värmen. Jag var tvungen att gå mer än planerat, för det var för varmt. Lite eget fel också förstås, för jag kom iväg först halv tolv. Alldeles för sent. När det är så här varmt, borde jag nog springa innan tio. Gärna ännu tidigare.

Den här veckan har träningen varit helt okej. Det har inte blivit ett långpass, däremot har det blivit fyra löppass. Dessutom blev det faktiskt också en cykeltur. Det längsta jag sprungit på ett pass den här veckan var 12,5 kilometer. Det är ändå godkänt. För bara någon vecka sedan var det ju ett långpass. Nu springer jag så mycket längre redan att jag inte räknar 12 kilometer som långpass. Det är kul och lite konstigt hur snabbt gränsen flyttas. Vad jag räknar som ett långpass. De tre övriga passen jag sprang den här veckan har alla varit ganska lika. Lika långa och ungefär lika snabba. Ibland blir det bara så.

Nästa vecka ska det fortsättningsvis vara varmt, men då återgår jag också till jobbet. Då blir det kanske lättare med träningen. Man tycker ju att när jag har semester att jag skulle ha all tid i världen till träning, men då är det oftast så mycket annat som är roligare. Sola, bada och pina colada. Det är det positiva med morgonträning, träningen gjord tidigt på morgonen och sedan hela dagen ledig.

Nästa vecka ska jag komma tillbaka till maratonträningen. Jag måste springa långpass igen. Det är bra med fyra pass per vecka, men nu vill jag mer variation och struktur igen. Ett långpass, ett snabbare och ett vanligt lite längre distanspass.

Jag tog kanske lite i när jag skrev att det var sommarens sista varma dagar. Tur är väl det. Jag trivs i värmen, förutom när jag ska springa. Jag hade sett på väderprognosen att det hade lovats närmare 30 grader. Tidig väckning var det som gällde för att springa innan det blev alltför varmt. Det lyckades sådär. Jag steg upp tidigt (ish), men innan jag kom ut från dörren var det redan 25 grader varmt. Idag påverkade värmen mig. Jag blev svettig, det blir jag i och för sig alltid, och överhettad. Det fanns inget i kroppen.

Jag var inte hungrig, utan pigg och bra förberedd, men kroppen svarade inte alls. Jag skulle springa progressiva intervaller, där varje kilometer går snabbare än den förra. Första kilometern, 7:30, lite långsamt som öppningstempo, men helt okej. Andra 7:00, nu börjar det ta sig. Men sen tog det stopp. Jag kunde inte öka. Hur jag än tryckte på och tänkte att nu springer jag fort, visade klockan fortfarande bara 7:00 och däromkring. Är det fel på klockan?

Kilometer fyra som enligt hur jag brukar springa borde ha gått på 6:30 tempo, det var utopi. 6:40 var också att ta i, det bästa som fanns var 6:50. Jag bestämde mig för att bara skita i det. Inte pressa kroppen. Istället valde jag att springa enligt taktiken, gå de första 100 metern av varje kilometer, och sedan försöka trycka på lite mer. Strunta i vad klockan visar och vad jag ”borde” springa i, istället gå på känsla och springa det snabbaste jag kan i dagsläget i värmen.

Jag fick nästan flashbacks från mitt halvmaraton år 2016. Då var det också varmt och kroppen tog totalstopp. Både för mig och för många andra löpare längs med vägen. Jag kom ändå i mål, men det är fortfarande min sämsta tid på halvmaraton. Då var jag också överhettad och det kändes som hela jag kokade. Det fanns inget i kroppen. Idag var det kanske inte lika illa, för jag sprang ändå en betydligt kortare distans och inte lika fort, men ändå. Det är inte så här jag vill känna mig med bara veckor kvar till maraton. Det är nu jag vill ha flyt och känna att passen går bra.

Söndagsmorgon, här sitter jag nytränad och nyduschad och kan igen konstatera att det blev en bra träningsvecka. Inte riktigt lika många kilometer som förra veckan, men det var inte mycket som skilde åt. 61 förra veckan, 59 den här. Jag fattar nästan inte hur mycket jag har tränat. Och det var bara löpningen. Utöver löpningen har det blivit cykling, promenader och vardagsmotion. Sen har det också blivit en och annan drink, pizza och hamburgare, och lata dagar i solstolen. Precis som jag vill ha det på semestern och sommarens sista dagar.

Imorgon kallar jobbet igen och då kommer det automatiskt att bli mindre träning. Då kan jag eller hinner jag inte träna varje dag. Eller orkar kanske inte ens. Jag hade prickat in perfekta semesterveckor med tanke på maratonträningen. Just när jag i träningsprogrammet hade mängdveckor med massor av träning, då hade jag semester. Nu kommer programmet att trappas ner, vilket passar bra eftersom jag ändå ska börja jobba igen.

Långpasset kommer att bli kortare nu. Jag tror i och för sig att jag lite tänker avvika från träningsprogrammet och springa lite längre än vad som är tänkt. Jag skulle vilja springa ett långpass på ungefär 20 kilometer ännu. Mest för det mentala och för att jag vill ha en bättre känsla än vad jag hade på mitt senaste. Veta att jag kan och orkar med rätt uppladdning. Jag ska ännu springa mina långa intervaller, men sedan kommer det mest att vara fokus på snabbhet. Kortare, snabbare intervaller och kortare pass men med högre tempo och ingen vila.

Nu tänker jag parkera mig i solstolen och inte lyfta ett finger. Jag ska njuta av den sista semesterdagen och kanske sommarens sista varma dagar.

Jag klagade inte på värmen, för jag visste ju att det skulle bli så här. Regn, regn och ännu mera regn. Är ni nöjda nu? Ni som klagade över att det var för varmt när det var varmt i en vecka. Ge mig nu lite fint väder ens. Sommar tack! De senaste fem löppassen har sprungits i regn. Det har kanske inte regnat när jag startat, men förr eller senare regnar det.

Idag sprang jag i långa tights och långärmad tröja. På morgonen när jag for på jobb såg jag en löpare som sprang i vantar och jacka. Det hade väl i och för sig jag också gjort om jag sprungit så tidigt, det var typ tio grader ute. Nämnde jag förresten att jag fryser redan?!

Bortsett från att jag fryser och att det regnar, går löpningen riktigt bra. Jag hade säkert sprungit ändå, men nu måste jag. Ifall jag vill springa maraton i september, måste jag springa mina pass. Jag kan inte skylla på vädret och skippa passen. Regn eller inte, passen måste bli av. Därför tycker jag kanske också att löpningen känns bra just nu, för att jag har en rutin.

Jag följer mitt program och springer intervaller två gånger i veckan. Plus långpass då förstås. Ett intervallpass med korta, snabbare intervaller, upp mot tre minuter. Och ett intervallpass med långa intervaller. Mera att nöta och höja grundtempot. Inte så mycket vila, men inte heller lika fort.

De är nästan min favorit just nu. Jag känner mig stark då. På torsdagen blev det över tolv kilometer i för mig bra tempo. 6 minuter i 7:00 tempo, 2 minuter i 6:00 tempo, gånger åtta. Jag tycker om den här typen av pass. Skulle det stå i programmet, spring tolv kilometer, hade jag gett upp innan jag ens börjat. Eller pausat och gått. På det här sättet springer jag bara en intervall i taget, fokuserar på att klara den och plötsligt har jag sprungit tolv kilometer.

Det enda lilla positiva med regnet är att när tusan sprang jag på en lördag efter jobbet senast? Normalt hade jag legat i solstolen hela dagen ifall jag var ledig, eller legat i solstolen efter jobbet. Och sedan farit till gästhamnen på en kall dryck eller två. Nu kan jag lika gärna springa och hoppas på bättre väder imorgon 🙂 Veckans träning är ändå gjord redan. Eller så får jag till ett bonuspass?