Ännu förra veckan sprang jag i vantar och pannband, visserligen hade jag för varmt med dem på, men ändå. Och så plötsligt blev det shortsväder. Våren var ungefär en vecka lång. Det gick från snöstorm och vinter, till sommar. Plötsligt blev det shortsväder och svettfest. Och lite jobbigare att springa, men samtidigt ändå såå mycket roligare. Det är ju det här jag har väntat på. Shorts, snabbskor och snabba pass.

Jag har inte ännu påverkats jättemycket av värmen, men jag har inte heller sprungit långt. På måndagen när jag sprang mitt långpass, då var det bara 18 grader. Då sprang jag dessutom tidigt på morgonen. Eller nåja, förmiddagen. Veckans övriga pass har varit kortare och då är det inte lika jobbigt.

Igår sprang jag efter jobbet klockan tre. Det var första gången som jag kände att puh, värmen påverkar mig. Fast jag tycker ändå att jag fungerar bättre i värme än i kyla. Det är kanske jobbigare för huvudet, när den blir mos, men kroppen är pigg. På vintern är jag bara stel och illamående för att jag fryser så mycket, värmen passar mig bättre.

Nu kommer det att krävas mer planering med träningen ifall det fortsätter att vara så här varmt. Vilka dagar ska jag springa vilka pass. Kanske jag är tvungen att börja springa på spånbanan igen för att få lite skugga och kunna ha vatten med mig. Det är nog nästan det jobbigaste med att springa i värme tycker jag. Att jag blir så törstig.

Fast tro inte att jag klagar. För mig får det gärna vara varmt nu alla dagar fram till oktober. Efter världens längsta vinter tycker jag faktiskt att jag förtjänar det.

Pust vad det är varmt alltså. Inte för att jag klagar, det gör bara löpningen lite jobbigare. Idag var första gången som jag påverkades av värmen. Jag var tvungen att gå mer än planerat, för det var för varmt. Lite eget fel också förstås, för jag kom iväg först halv tolv. Alldeles för sent. När det är så här varmt, borde jag nog springa innan tio. Gärna ännu tidigare.

Den här veckan har träningen varit helt okej. Det har inte blivit ett långpass, däremot har det blivit fyra löppass. Dessutom blev det faktiskt också en cykeltur. Det längsta jag sprungit på ett pass den här veckan var 12,5 kilometer. Det är ändå godkänt. För bara någon vecka sedan var det ju ett långpass. Nu springer jag så mycket längre redan att jag inte räknar 12 kilometer som långpass. Det är kul och lite konstigt hur snabbt gränsen flyttas. Vad jag räknar som ett långpass. De tre övriga passen jag sprang den här veckan har alla varit ganska lika. Lika långa och ungefär lika snabba. Ibland blir det bara så.

Nästa vecka ska det fortsättningsvis vara varmt, men då återgår jag också till jobbet. Då blir det kanske lättare med träningen. Man tycker ju att när jag har semester att jag skulle ha all tid i världen till träning, men då är det oftast så mycket annat som är roligare. Sola, bada och pina colada. Det är det positiva med morgonträning, träningen gjord tidigt på morgonen och sedan hela dagen ledig.

Nästa vecka ska jag komma tillbaka till maratonträningen. Jag måste springa långpass igen. Det är bra med fyra pass per vecka, men nu vill jag mer variation och struktur igen. Ett långpass, ett snabbare och ett vanligt lite längre distanspass.

Jag tog kanske lite i när jag skrev att det var sommarens sista varma dagar. Tur är väl det. Jag trivs i värmen, förutom när jag ska springa. Jag hade sett på väderprognosen att det hade lovats närmare 30 grader. Tidig väckning var det som gällde för att springa innan det blev alltför varmt. Det lyckades sådär. Jag steg upp tidigt (ish), men innan jag kom ut från dörren var det redan 25 grader varmt. Idag påverkade värmen mig. Jag blev svettig, det blir jag i och för sig alltid, och överhettad. Det fanns inget i kroppen.

Jag var inte hungrig, utan pigg och bra förberedd, men kroppen svarade inte alls. Jag skulle springa progressiva intervaller, där varje kilometer går snabbare än den förra. Första kilometern, 7:30, lite långsamt som öppningstempo, men helt okej. Andra 7:00, nu börjar det ta sig. Men sen tog det stopp. Jag kunde inte öka. Hur jag än tryckte på och tänkte att nu springer jag fort, visade klockan fortfarande bara 7:00 och däromkring. Är det fel på klockan?

Kilometer fyra som enligt hur jag brukar springa borde ha gått på 6:30 tempo, det var utopi. 6:40 var också att ta i, det bästa som fanns var 6:50. Jag bestämde mig för att bara skita i det. Inte pressa kroppen. Istället valde jag att springa enligt taktiken, gå de första 100 metern av varje kilometer, och sedan försöka trycka på lite mer. Strunta i vad klockan visar och vad jag ”borde” springa i, istället gå på känsla och springa det snabbaste jag kan i dagsläget i värmen.

Jag fick nästan flashbacks från mitt halvmaraton år 2016. Då var det också varmt och kroppen tog totalstopp. Både för mig och för många andra löpare längs med vägen. Jag kom ändå i mål, men det är fortfarande min sämsta tid på halvmaraton. Då var jag också överhettad och det kändes som hela jag kokade. Det fanns inget i kroppen. Idag var det kanske inte lika illa, för jag sprang ändå en betydligt kortare distans och inte lika fort, men ändå. Det är inte så här jag vill känna mig med bara veckor kvar till maraton. Det är nu jag vill ha flyt och känna att passen går bra.