Förra året när jag tränade inför mitt maraton sprang jag något som hette testlopp med ungefär fyra veckors mellanrum. Det var samma sträcka varje gång, fem kilometer. Först uppvärmning, förstås, i cirka 10 minuter, sedan en liten vilopaus på ett par minuter och först sedan startade jag klockan. Fem kilometer så fort som möjligt. Tanken var att se om träningen hade haft effekt och om tiden förbättrades för varje testlopp.

Jag sprang testet två gånger förra året. Första gången på tiden 30:39. Det var strax innan jag började följa maratonprogrammet, för att få ett hum om på vilken nivå jag låg. Då hade jag knappt sprungit några intervaller och hade en lång höst och vinter med bara lågpulsträning, dvs långsamt och lugnt. Jag minns att jag var jättenöjd över tiden, för jag trodde att jag skulle springa på 34 minuter ungefär. Andra testloppet sprang jag på tiden 29:10. En klar förbättring av tiden och väldigt nöjd över det också.

Idag var det dags för mitt tredje testlopp. Den här gången följer jag inget maratonprogram, men jag tänkte att det kunde vara kul att springa testlopp i alla fall. Jag planerar att springa ett i början av varje månad fram till mitt kommande maraton. Alltså ännu i juli, augusti och september. Nu har jag sprungit intervaller ett tag och jag vet att jag kan hålla ett högre tempo än förra våren. Samtidigt är fem kilometer min hatdistans, det är fortfarande varmt ute och tja, jag var osäker hur det skulle gå.

Direkt när jag startade klockan och började springa påmindes jag om varför jag inte tycker om att maxa. Det är kräkjobbigt nästan genast, mjölksyran bränner i benen och lungorna skriker efter luft. Och det är fortfarande fyra kilometer kvar. Första kilometern gick i 5:39 tempo och jag tänkte att det här kommer aldrig att hålla. Jag kommer att vara tvungen att gå, jag har öppnat alltför hårt. Men det höll visst!

Jag sprang på 28:16!! Hela rundan med snittfart på 5:39. Woop woop! Jämnt och fint hela vägen. 5:39-5:38-5:43-5:33-5:40. Jag är ju snabbheten själv 😉