I min iver att förbereda mig inför lördagens lopp har jag ”glömt bort” att jag ska springa maraton. Jag såg på instagram någon som skrev att det var 17 dagar kvar till Helsingborg maraton. Tur att jag inte ska springa det tänkte jag. Tur att jag har mer tid på mig att träna. Nja… Såå mycket mer tid har jag inte. Det är bara 23 dagar kvar. Hur gick det till? Hur kan det vara så få dagar kvar?! Hjälp! Jag vet ju när loppet är. Jag vet att det är den 9 september, men jag har bara tänkt att det är någon gång långt in i framtiden. Inte om 23 dagar.

Jag är inte redo. Jag vill ha mer tid på mig att träna. Helst ett par månader till eller så 🙂 Fast sen igen, är man någonsin helt redo? Känner man sig någonsin att man gjort allt? Sprungit alla pass, alla långpass, alla intervaller? Ätit, sovit, tränat rätt? Och med man menar jag självklart jag. Det finns alltid en känsla av att jag kunde ha gjort lite bättre. Sprungit lite mer, lite snabbare, lite längre. Jag vet att jag tränat på bra. Jag har inte skippat pass utan följt träningsplanen. Jag vet att jag kan, men mot slutet kommer alltid tvivlen. När jag inte tränar lika mycket finns det tid att tänka. Då kommer funderingarna. Tankarna, tvivlen. Kanske jag borde ha gjort si eller så. Gjort det här istället för det där. Inte gjort det där. Gjort mer av det här.

Äsch, det är fortfarande 23 dagar kvar. Än finns det hopp! Jag hoppas att lördagens lopp ger mig det självförtroende jag behöver för de kommande veckorna. Att jag får en bekräftelse att formen finns där. Inte så mycket tidsmässigt, utan jag är mer ute efter känslan i löpningen. Att det känns bra i kroppen och som att det finns mer att ge.