Idag sprang jag det sista intervallpasset innan lördagens lopp. Det var också det sista träningspasset. Nu är det bara vila som gäller. Imorgon och på fredagen kommer jag antagligen att använda min foamroller och försöka stretcha ut benen. Jag hoppas på pigga ben på lördagen och mycket tryck i steget. Jag vill göra allt för att det ska lyckas. Samtidigt försöker jag att inte ha för stor press på mig själv. Jag ska se det som ett bra träningspass och inte bry mig om tiden. Även om jag försöker förbereda mig så gott det går, vill jag inte känna mig besviken efteråt. Det ska vara en kul grej att springa. Det är bara en bonus att jag ens kan springa i år.

Dagens pass var från maratonprogrammet jag följer. 20 stycken intervaller på 30 sek och 30 sek vila. Den här gången var vilan joggvila. Tidigare har det varit gåvila (eller stå), men nu var tanken att man skulle hållas i rörelse hela tiden. Känslan i kroppen var bra. Jag kunde trycka på, farten fanns där och benen rullade på av sig självt. Jag flåsade som en galning och frustade. Det hörs nog minsann att jag kommer springandes 🙂 Det var en orsak till att jag alltid sprang med musik tidigare. Jag ville inte höra mitt eget flås.

Nu hoppas jag att allting känns lika bra eller bättre på lördagen. Jag tycker att mina senaste pass har gått riktigt bra. Jag har känt mig snabb och stark. Kroppen har samarbetat, jag har kunnat trycka på och det har inte varit speciellt jobbigt. Jag har inte behövt ta i allt vad jag har för att komma upp i planerat tempo, utan det har gått av sig självt. Jag har nästan behövt hålla tillbaka. Jag är inte orolig för distansen, men tio kilometer är tio kilometer. Det är jobbigt oavsett och när jag dessutom går in med inställningen att se det som ett fartpass. OJ!