Jag är inne i ett bra flyt i träningen just nu. Jag har kommit in i rutinen att springa igen och löpningen ger mig energi. Jag känner mig konstigt nog piggare efter att jag sprungit. Även om jag var trött och kanske inte speciellt sugen innan passet, är det som om någonting händer medan jag springer. Jag är gladare, piggare och har mer energi efter ett löppass. Inte alltid förstås, tuffa intervallpass och långa långpass sliter, men just nu består min löpning av lugna mysrundor. Jag har inte någon tanke på distans, tempo eller tid. Jag har inte ens bestämt hur många gånger i veckan jag ”ska” springa. Jag tar det som det kommer och njuter av att kunna springa igen. Efter maraton och förkylningen som följde var jag inne i en svacka. Nu är det som om det vänt och som om formen pekar uppåt.

Dagens löptur sprangs i solsken, men i väldigt kall blåst. Ett pannband hade suttit fint, även om jag inte direkt frös. Malin skrev ett inlägg på sin blogg häromdagen, om hur hon klär sig vid höstlöpning. Många bra tips där och jag tror jag ska skriva ett liknande inlägg själv. Det positiva med att småfrysa på en löptur är att jag sprang fortare idag. Hade jag stannat och gått, hade jag säkert börjat frysa. Nu var det bara att springa hela vägen 🙂

Löpningen kändes bra, även om farten var högre och distansen också blev lite längre än mina sex kilometers rundor. Inte mycket längre (8 km), men det var det näst längsta jag sprungit sedan maraton. Förra gången jag försökte mig på ett längre pass protesterade kroppen med hög puls och trötta ben. Nu var känslan en helt annan och jag hade kunnat fortsätta springa ännu längre. Det bådar gott för kommande löppass och kanske jag snart ska strukturera upp träningen mer. Fast just nu är det skönt att gå på känsla och lust.