Tio kilometer är normalt sett inte en lång distans för mig. Det är snarare något jag kan springa i sömnen när jag är i bra form. Idag var det första gången på evigheters evigheter som jag sprang tio kilometer. Jag har inte sprungit milen sedan mitt maraton i september. Jag har inte ens försökt innan och jag hade säkert klarat av att springa distansen tidigare, men jag har valt att träna enligt lust och känsla.

Lusten och känslan till löpningen var som bortblåst efter mitt maraton, och det fanns inte på kartan att jag skulle springa långt. Då var jag bara glad om jag överhuvudtaget sprang. Nu har träningsivern kommit tillbaka. Jag har dessutom mitt decembermål att tänka på. Målet är alltså att springa 68,4 kilometer under december för att totalt ha sprungit 1100 kilometer i år.

Idag har jag varit ledig för det är Finlands självständighetsdag. Vädret var utmärkt för löpning. Finland visade sig verkligen från sin bästa sida. Strålande sol, några minusgrader och knappt någon blåst. Jag hade en förhoppning om att springa tio kilometer idag, men jag hade inte planerat ut någon speciellt rutt. Jag skulle springa på och beroende på hur kroppen kändes, bestämma mig efterhand.

Kroppen kändes bra och jag hade pigga ben. Vid kanske sex kilometer bestämde jag mig för att satsa på att springa längre och springa tills jag nådde tio kilometer. Det blev några kringelikrokar mot slutet för att komma upp i distans, men det gjorde inget. Kroppen var inte trött, trots att det var en längre distans än jag sprungit på länge.

Det känns såå skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt. Att kroppen orkar och att det inte gör ont någonstans. Det här är en bra grund och nu kan jag öka på distansen när jag känner mig redo. För tillfället är jag nöjd med det här, men det gör mycket mentalt att veta att jag kan.