Jag skulle egentligen skriva ett inlägg om dagens löptur. Hur jag njöt av att igen få springa i solsken. Tassa på i lugn takt, inte tänka på tid, tempo eller kilometer. Bara njuta av att springa i det fina vädret. Under den sista kilometern fick jag plötsligt feeling och bestämde mig för att trycka på mer. Öka tempot och springa fortare än jag gjort dittills. Samtidigt som jag gjorde det, ändrades även mitt blogginlägg. Jag märkte nämligen att jag drömmer om att springa snabbt igen. Jag vill springa intervaller, jag vill pressa kroppen och jag vill ta ut mig. Känna hur jag flyger fram och som om det finns tryck i steget.

Jag inser, tyvärr, att jag får vänta med intervaller. Om inte vädret ändras radikalt från isgator till bar mark. Eller om jag inte börjar gå på gym och springa intervaller på löpband. Mina Icebugs har jättebra fäste, men är inte lämpade som intervallskor. Jag vill känna mig lätt när jag springer intervaller och då vill jag ha ett par lätta skor. Lätta skor, intervaller och det här vädret är inte en bra kombination. Det är stor risk att jag halkar.

Idag blev det kanske fyra ruscher på 100 meter var, men oj vad det var kul att springa snabbt. Eller nå ja, snabbare… Det var som om nånting tändes inom mig. Ett sug efter tempopass, intervaller, fartlek. Kanske ett nytt träningsprogram och ett nytt mål. Vem vet? Så här pepp på löpningen har jag inte varit på länge. Inte sedan mitt maraton.