Jag tycker om att cykla, men det slår nog inte löpningen. Även om det går bra, jag har gjort långa pass med bra tempo, får jag inte samma kick som jag får av löpningen. Det blir inte samma adrenalinrush. Runner’s high. Självklart får jag det inte under varje löptur, men idag var en sådan dag. Jag vet inte om det beror på att jag sprang den längsta löprundan jag gjort på länge. Eller om det bara var en sådan dag då allting stämde. Äntligen blev det ett riktigt jäkla bra pass! Som jag har längtat efter känslan.

Jag hade egentligen redan tänkt springa igår, men jag latade mig alltför länge i solstolen. Det blev eftermiddag, jag hade inte ätit och jag tänkte att det är bäst att passa på att njuta av de sista soliga dagarna. På måndag börjar jobbet och rutinerna igen. Kanske det också bidrog till dagens bra känsla under passet. Jag har inte tränat sedan onsdagen. Benen var pigga, flåset var med mig och andningen fungerade. Jag kom in i ett bra flyt. Ett mycket bättre flyt än vad jag har haft de senaste gångerna jag sprungit. Det kändes så bra i kroppen att det hela slutade med den längsta löprundan på evigheter. Dessutom är det skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt. Nu när jag mest cyklat under juli.

längsta löprundan på länge

Det är en härlig känsla när löpningen bara stämmer. När jag bara vill fortsätta springa. När benen pinnar på i ett tempo som är högt för mig, men allting stämmer ändå. Det är tungt och flåsigt, men det stör liksom inte. Jag kommer in i ett flow och allting går av sig självt. Precis så som jag vill att löpningen ska kännas. Inte som ett enda kämpade och minsta lilla backe gör att jag blir tokslut. Eller ger upp och börjar gå. Utan easy breezy hela vägen.

Woop woop!

3