Veckans sista träningspass idag och vilket pass sedan! Runner’s high på hög nivå. Jag hade stora planer på att inte springa mitt långpass på motionsslingan igen. Klockan elva på förmiddagen befann jag mig där i alla fall. Telefonen laddad, vattenflaskan fylld och redo att starta mitt långpass. Åtminstone 25 kilometer var planen. Jag har inte många veckor kvar till maraton. Det är bara nästa vecka mer som träningsdosen och längden på långpasset ökar. Sedan är det dags att börja trappa ner.

Jag vill få till bra pass innan det är dags att minska på träningsmängden. Jag försöker göra allt för att ha de bästa förutsättningarna till bra pass. Jag vill inte vara tvungen att korta ner långpasset för att vattnet tog slut eller för att jag inte hade tillräckligt med energi med mig. Därför sprang jag på motionsslingan igen, så att jag kan ha med mig allt jag behöver, men lämna det vid cykeln. Inte behöva släpa med det på kroppen och irritera mig. Och korta av passet för den sakens skull.

Tidigare när jag sprungit långpass på motionsslingan har jag alltid lyssnat på poddar. Det har varit en bidragande orsak, tror jag, att jag orkat springa så många varv. Jag tänker inte på att jag springer, jag är så inne i podden och koncentrerar mig på den. Jag kan tassa på, varv på varv. Ibland har jag lyssnat på musik, men oftast en podd. Under maraton tänker jag inte lyssna på podd och idag ville jag utmana mig själv. Springa utan något, men ändå orka nöta varv på varv. Hur skulle det kännas, mentalt? Jag hade bestämt mig för att springa 15 kilometer utan något, men sedan fick jag lägga på musiken om jag ville.

De första fem sex kilometerna gick hur bra som helst. Jag märkte knappt att jag sprang. Jag hittade rytmen, kom in i ett bra flow och det var en känsla av runner’s high. Tempot var bra och feelisen på topp. Det är ju kul att springa. Efter tio kilometer började det kännas tyngre. Fortfarande ok tempo, men inte lika lätt känsla i benen. Slingan är väldigt kuperad och backarna suger musten ur benen. Samtidigt inbillar jag mig att jag kommer att susa fram i Tallinn sedan, eftersom det är en ganska platt bana..

När 15 kilometer passerades bestämde jag mig för att lägga på spotify. Jag behövde en boost och något annat att fokusera på än mina tunga ben. Jag fick en sådan kick av musiken och det tre följande kilometerna sprang jag i ett betydligt högre tempo. Jag blev fundersam till att ifall jag ändå ska springa med musik i Tallinn. Inte säkert hela loppet, men plocka fram det när jag känner mig trött. Jag tror att det hade hjälpt mig ifjol när jag kände mig som tröttast.

När jag sprungit 20 kilometer var benen som klossar. Flåset var det inget fel på, men benen var trötta. Jag började gå i de värsta backarna, för att sedan försöka springa snabbare på platten. Det är konstigt hur mycket ”lättare” det kändes när jag ökade tempot. Det fanns förvånansvärt mycket tryck i benen när jag ökade. Fast det för en stund sedan kändes som jag hasade fram, blev löpsteget och känslan helt annorlunda när jag tryckte på.

Bra tryck i steget kombinerat med bra musik gjorde att jag swoschade fram. Så bra känsla i kroppen och precis vad jag behövde med några veckor kvar till maraton. När jag kom till parkeringen och där jag lämnat cykeln pep klockan till och visade 25 kilometer. Inte kan jag ju sluta nu när det känns så bra. Jag bestämde mig för att köra några korta rusher på raksträckan vid parkeringen. 100 meter snabbt, gå tillbaka till startpunkten. Gånger fem och vips hade jag sprungit 26 kilometer i stället för 25.

Jess!

Har du upplevt runner’s high?