Jag har hela året haft svårt för att besluta mig för vilka lopp jag vill springa. Vilken distans ska jag satsa på och när ska jag springa. Mycket har handlat om att de lopp jag vill springa inte passar in tidsmässigt. Jag kan inte springa Paavo Nurmi maraton i Åbo, oberoende av distans och jag kan knappast springa i Tallinn i år. Eftersom jag vet att det inte kommer att bli Tallinn maraton i år, har jag inte heller tränat strukturerat. Även om jag mot förmodan skulle ha den helgen ledig och möjlighet att delta, är frågan ifall jag är tillräckligt tränad. Självklart inte för maraton, men det finns även halvmaraton och 10 kilometer. Motivationen har inte riktigt funnits, när jag inte har något lopp att träna för och jag har satsat mer på cykling. Ibland har jag googlat lopp för att se om det finns något som skulle passa in på hösten. Vad hittar jag då? Ultramaraton i S:t Karins. Hmm…

Det skulle vara först nästa år, i april. Antingen 6 timmar eller 12 timmar. Runt, runt, runt på en 400 meters bana. Alltså, varför går jag igång på sånt här? Det lockar, det lockar väldigt mycket faktiskt. Sex timmar då, tolv timmar känns lite att ta i ännu. En utmaning som heter duga, med fokus på att klara av det. Något helt annat än pressa tider och tempon, en utmaning på andra sätt. Jag tyckte ju om att springa på spånbanan förra sommaren när jag tränade inför maraton. Runt, runt, runt, varv på varv. Pausa för att dricka lite, äta lite och bara fortsätta springa.

Men ultramaraton ändå… Stoppa mig från dessa galna tankar 🙂