Jag försöker höja mitt grundtempo i löpningen, men trycket i benen finns inte alltid där. Jag kommer inte upp i tempo och jag blir besviken när det inte går som jag vill. Det är klart att jag måste kämpa under intervaller, men känslan har inte alls funnits där. Jag klarar inte av att pusha mig själv och jag ger lätt upp. Det finns säkert mer att ge, men huvudet säger stopp. Istället för att pressa med våld, väljer jag att backa och istället springa fartlek som intervaller.

Jag tycker om den här typens löppass, det blir inte lika strikt som intervaller, utan jag kan springa mer på känsla. Jag blir inte heller lika besviken om det inte går som jag tänkte mig, utan det är okej att ta det lugnt. Leka med farten och inte ta det på så stort allvar.

Jag brukar springa fartlek som intervaller när jag kanske inte känner mig i den bästa formen. När jag vill vänja kroppen och knoppen vid högre farter. Det blir ändå ett bra löppass. Jag får känna på hårt tempo, men jag blir inte lika besviken om jag inte kan hålla det i säg fyra minuter, utan bara till nästa lyktstolpe.

Idag blev det ett bättre pass än jag trodde att det skulle bli. Jag var inte direkt sugen på att springa, benen var trötta från gårdagens styrkepass och magen var inte på topp. Samtidigt vet jag ju att det lättar bara jag kommer ut från dörren, att det är svårast att börja.

Planen var ett helt vanligt distanspass med lite löpskoleövningar. Benen kändes piggare när jag väl sprang och jag bestämde mig för att leka med farten. Fullt upp för alla backar, gå lite för att hämta andan. Höga knän till nästa lyktstolpe, springa lite vanligt igen. Så fort jag kan till trädet där framme, gå igen. Så där höll jag på hela passet. Jag måste ha sett tokig ut 🙂