Jag var laddad, jag var redo att springa. Benen var pigga eftersom jag hade vilodag igår. Det skulle vara veckans enda löppass och jag såg framemot det. Mina löppass har känts bra den senaste tiden. Jag har haft tryck i benen och bra fart. Farter som jag inte sprungit i sedan förra året. Jag ville verkligen få till ännu ett bra pass med en bra känsla. Vad händer då? Jo, det gick som det brukar. Löparmage. Så jäkla typiskt.

Jag sprang tidigt på morgonen igen, hade inte ätit något innan, utan bara druckit lite vatten. Ett par hundra meter in i passet känner jag av magen. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan springer vidare. Magen knorrar och börjar kännas av mer och mer. Efter två kilometer går det inte att ignorera längre, utan jag är tvungen att pausa. Gå en sväng, försöka springa vidare, gå igen, springa igen. Stanna för att fota. Fortsätta springa. Så där höll jag på hela passet. Vad som skulle ha varit ett bra pass med bra känsla, blev istället ett blä-pass med en dålig känsla.

Det känns så jäkla typiskt. Just precis som jag har kommit igång bra, fått till bra pass med snabbhet, då händer det här. Jag kunde inte springa på torsdagen, för då var min mage också strulig. Dagens pass blev inte heller någon höjdare. När jag väl kunde springa, kändes det okej (tempot alltså), men det blev inte mycket löpning idag. Det var inte så här jag ville avsluta träningsveckan.

Jag ville avsluta på topp, med en bra känsla. Med en känsla att det finns mer att ge. Redo, ivrig och pepp för nästa veckas löppass och utmaningar. Inte med en känsla att när vågar jag springa igen? När ska magen bete sig och inte stoppa mig från att springa.