Vilket underbart vinterväder det har varit idag. Jag har dessutom varit ledig. Det betyder bara en sak. Långpass löpning. Långpass som i länge ute, inte nödvändigtvis jättemånga kilometer. Jag sprang och gick om vartannat, stannade och fotade. Sprang lite mer. Fotade lite till. Plötsligt hade jag varit ute i över en och halv timme och njutit av varje sekund. När det är så här underbart vinterväder, då trivs till och med jag ute. Även om jag fryser.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klä mig. Det är inte direkt att jag fryser, men framsida lår blir så stela. Jag har knähöga ullstrumpor, underställsshorts och fodrade vintertights med extra tyg just vid framsida lår. Ändå blir framsida lår illröda och stela. Jag skulle kunna vara ute längre och springa längre, men det blir nästan obehagligt till sist. När jag ”fryser”. Vad ska jag ha på mig? Ordentliga, fodrade ”utebyxor”? Det blir för bökigt med för mycket tyg, för mycket kläder. Jag kan inte springa om jag är för påbyltad heller.

Jag är i alla fall nöjd över dagens löppass. Trots kylan och stelheten, tycker jag ändå att jag kunde springa på bra. Det kanske hjälpte att jag stannade till så många gånger, att jag kunde hämta andan mellan varven. För när jag väl sprang, hade jag ett okej tempo. Dessutom blev det mitt längsta pass på flera veckor. Skönt att få till ett längre pass igen och veta att jag fortfarande kan. Jag har inte tvivlat egentligen, men omständigheterna har inte varit de bästa. Nu blev det långt, trots kyla, trots snö och trots Icebugs. Nu har jag inte några ursäkter för att inte springa långt.