Det var visst inte riktigt vår ännu. Dagens löpning blev i kall vind på isiga gator. Trots tuffa väderförhållanden blev det ändå det längsta passet jag sprungit på flera veckor. Äntligen ett tvåsiffrigt pass igen. Kroppen känns bra och jag orkar springa långt. Jag är lite stel i benen efter dagens löppass, men det kan också bero på måndagens styrketräning. Jag är nog redo för att springa långpass igen och för att öka på längden mot 12-14 kilometer.

Det är skönt att springa när jag kommer in i min egen lunk. När det känns som om jag kan springa hur långt som helst. Tass tass tass, ena foten framför den andra. Det har varit ett bra tag sedan jag känt så. Jag har hela tiden fått kämpa. Jag har aldrig kommit in i ett bra flow, utan jag måste hela tiden ta i. Det har inte varit något fel på flåset, men det har kanske inte känts roligt att springa. När jag kommer in i ett flow och får feeling, är det självklart mycket roligare.

Det handlar inte ens om tempo, utan mer om känslan. Om att löpningen stämmer. Benen går av sig självt, andningen fungerar och huvudet är med mig. Sen kan jag springa fortare på andra pass, men ändå känns det som om det inte stämmer. Det är svårt att förklara, men mycket beror säkert på dagsform. Hur pigg jag är annars och om jag har tid eller inte, bråttom på jobbet och så vidare. Just nu har jag inte direkt bråttom någonstans…

Det är skönt att veta att kroppen är redo för långpass nu när jag har tid till mycket löpning. Dagens runda gav helt klart mersmak och jag är ivrig på löpningen. Om jag idag kunde springa över tio kilometer trots svåra väderförhållanden, hur långt kan jag då inte springa i bättre väder?