Förra veckan sprang jag 12,5 kilometer som mitt långpass, nu blev det en kilometer längre. 13,5. Känslan var fortfarande lika bra, även om förhållandena var annorlunda. Vad hände med våren? Nu springer jag igen i långärmad tröja, jacka, vantar och pannband. Kallt, blåsigt och våren känns avlägsen. Men löpningen känns i alla fall bra, och det är huvudsaken.

När jag börjar bygga upp längden på långpassen efter en paus, brukar jag göra det enligt taktiken att öka med en till två kilometer per gång. Jag strävar alltid till att springa en kilometer längre. Att börja på ett nytt kilometertal. Det är ju inte egentligen så stor skillnad på att springa 13,7 eller 14,1, men mentalt känns det mer. Att säga att jag sprang 14 kilometer istället för 13. Nästa gång siktar jag på att springa 15. Då börjar jag närma mig en bra längd på långpass.

På femton kilometers långpass springer jag ännu inte maraton, men det känns som en bra grund. Därifrån är steget inte såå långt till tjugo kilometer och över. Jag måste ju börja någonstans och sedan bygga på. Springa längre och längre för varje gång.

Jag är nästan förvånad över hur bra det känns. Det tog bara två långpass för att känna att formen är på gång. Förra veckan sprang jag mitt längsta pass för året och den här veckan blev det ännu längre. Då har jag knappt sprungit långt sedan förra hösten, men jag har ju förstås tränat annat. Sprungit kortare pass, simmat, varit till gymmet och tränat hemma. Kanske de också har hjälpt? De har åtminstone bibehållit formen. Nu gäller det bara att fortsätta bygga upp med mer löpning och längre pass.