Steady state, vad ska man kalla det på svenska då? Jämn fart? Hursomhelst, var steady state planen på gårdagens långpass. Långt, kontrollerat, med fokus på att springa. Inte springa för fort så att pulsen rusar och jag inte orkar så långt som jag vill, men inte heller gå alltför mycket. Utan jämn och fin löpning. Hur gick det då?

Tja… Långt blev det i alla fall. Över 29 kilometer. Supernöjd med längden. Alltså verkligen. Jag har aldrig sprungit så långt inför maraton tidigare. Som längst har jag sprungit 27 kilometer. Den här gången har jag sprungit 27 kilometer förra veckan och nu då 29. Pulsen var helt okej, men det var kanske inte så jämn och fin löpning som jag hade önskat. Jag gick kanske lite för mycket för att vara supernöjd över hela passet.

Det är svårt att avväga tycker jag. Hur mycket ska jag gå i uppförsbackar så att pulsen hålls under kontroll. Mot att inte gå för mycket och bli för bekväm med det. Strunta i pulsen och istället springa på när det ändå känns bra.

För bra, det känns det. Det är klart att det känns att jag gjort något, men det gör inte ont. Det känns mest som om jag har trötta ben, mjölksyra och slaggprodukter. Vilket ändå är något jag räknar med efter flera timmars löpning. Hade jag haft ont ont, då skulle jag nog vara orolig. Det här är normalt.

Nu är jag fortfarande kluven till om jag vill springa ett ännu längre pass nästa vecka eller inte. Det kändes bra i kroppen och som om jag hade kunnat fortsätta. Jag vill inte pusha för långt heller. Jag tror kanske jag att jag hellre springer några kortare långpass med mer fokus på fart, än att springer ett till riktigt långt långpass. En kilometer hit eller dit, jag vet att jag fixar ett maraton. Jag har det i kroppen.