Idag sprang jag det längsta jag någonsin gjort inför ett maraton. 27,7 kilometer. Det blev verkligen långpassens långpass. Och det bästa av allt? Det känns inte ens. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta längre. Precis den känslan jag vill ha inför maraton.

Jag är inte ens klar med maratonträningen ännu. Planen är att ännu springa åtminstone ett riktigt långt långpass. Ungefär 30 kilometer. Sedan har jag inte bestämt mig för om jag ska springa ytterligare ett långt långpass. Ifall jag vill springa ungefär 32 kilometer. Då skulle det verkligen bli långpassens långpass. Så långt har jag bara sprungit på maraton. Men samtidigt är det också då det börjar hända.

På maraton är det just efter 30-32 kilometer som det börjar kännas i kroppen. Allt börjar göra lite mer ont, det blir segare att springa och väggen kommer närmare. Det är också då jag börjar märka om jag gjort min träning eller inte. Då jag borde orka pusha mig det sista. Springa hela vägen in i mål för att jag är stark i kroppen. För att jag tränat på det. Inte börja gå, och börjar jag gå, så fortsätta springa. Inte bli för bekväm med att gå.

När jag ser tillbaka på förra årets maraton är det just efter 32 kilometer som jag tappat det. Jag höll en bra fart och var på väg mot en bra tid fram till kanske 32 kilometer. Sedan har det tagit mig ungefär 80 minuter att ”springa” 10 kilometer.

Så. Jag borde säkert springa ett pass på ungefär 32 kilometer. Jag tror nästan att trettio kilometers passet får bestämma hur jag gör. Känns det bra i kroppen och som om jag skulle klara av att fortsätta, kanske jag nöjer mig med det. Men ifall det känns jättejobbigt och tungt att springa 30 kilometer kanske jag behöver öva mer. Kanske springa ett till ungefär 30 kilometers pass.

För sen. Sen är maratonträningen över. Åtminstone vad långpassen beträffar. Sedan blir det att korta av dem igen.