Igår blev det cykling och idag sprang jag det näst sista långa långpasset inför maraton. Eller kanske snarare det näst sista långpasset. Nu börjar jag vara på en sådan längd igen att det kanske inte räknas som ett långt långpass längre. Strax över tjugo kilometer sprang jag idag.

Planen var att försöka springa hela vägen och hålla ett jämnt tempo. Se hur det känns i kroppen när jag springer. Strunta i pulsen och om den rusar, istället bara springa på. Jag ska skriva ett inlägg om pulsträning och vad jag tänker kring det, promise, men just nu är jag så fokuserad på maraton. Det känns som om jag behöver tid för att skriva om det. Just nu spyr jag bara ut mina tankar och funderingar som de kommer.

Hur kändes då det näst sista långpasset? Kunde jag springa hela vägen? Det kändes helt okej faktiskt. Hyfsat tempo och nästan bara löpning. Lite gång mellan varven för att äta och dricka, men mest löpning. Äta och dricka förresten, jag måste fortfarande också skärpa mig.

Jag hade gels med, eller jag hade en, plus en godis. Alldeles för lite. Mot slutet var jag ganska tom på energi och farten dippade lite. Men det tänker jag att löser sig på maraton sedan. Då får jag energi längs med banan. Då har jag också förhoppningsvis laddat upp bättre. Jag måste verkligen trycka i mig energi. Jag kan inte springa på vilja och luft.

Idag hade jag ändå ett okej tempo. De flesta kilometerna gick i trakterna där jag vill springa på maraton också. Jag kunde öka mot slutet och hade krafter kvar. Med lite mera energi i kroppen hade jag säkert haft ännu mer krafter och kunnat öka ännu mer.

Nästa vecka ska jag springa ett sista längre pass där jag vill fokusera på att springa i planerat maratontempo. Sedan ännu några intervallpass på det och därefter är maratonträningen över. Sedan är det bara att springa loppet. Easy peasy.