Magen känns okej idag, dagen efter kollapsen. Idag har jag främst varit hungrig för att jag inte klarade av att äta mycket igår. Inte för att magen protesterade nåt mer igår, den var helt nöjd efter mitt raketbesök till toaletten när jag kom hem. Det är mest att det sitter i huvudet. Jag vill inte äta, ifall magen skulle bli sur igen. 

Jag vet att jag skrev att jag skulle cykla idag, men det var för fint väder för att låta bli att springa. Och eftersom magen ändå kändes bra, tyckte jag att intervaller var rimligt 🙂 Inget börja lugnt och försiktigt här inte.  Cyklingen är nu istället uppskjuten till fredagen och så hoppas jag på lika fint väder då.

Jag vet att jag knappast kommer att cykla många gånger mer i ”sommar”. För det var sju grader varmt på morgonen. Men jag vet också att det är nummer två på priolistan. Jag behöver löpningen mer. Kanske inte så mycket för formen, utan mer för självförtroendet. Det är bara fyra veckor kvar till maraton och nu vill jag känna mig stark. Att jag kan, att det går lätt och snabbt. Kapabel. Ifall jag cyklar, hjälper det mig inte att få den känslan, även om det förstås ger annat. 

Intervallerna kändes bra, trots att jag sprang dagen efter kollapsen och också sprang två dagar i rad. Kollaps eller inte. 20 gånger 30 sekunder med 30 sekunder joggvila den här gången. Knappt så att jag hinner hämta andan och på det igen. Tempot blir förstås inte lika fort som när jag har gåvila mellan intervallerna, men nu blir det istället mer löpning.

Och hej, jag ska förresten få pengarna tillbaka på mina hörlurar. Det är ju bra, men skulle nästan hellre bara ta ett par nya. För nu måste jag ju köpa igen…

Det var länge sedan jag hade en sån fullständig magkollaps som jag hade idag. Jag lider ibland av löparmage vid långpass, men idag var det katastrof. Alltså verkligen katastrof. Jag brukar klara av att ta mig hem med någon form av löpning blandat med gång. Jag vet att det kommer hemma sedan, men jag klarar mig ändå hem. Idag var det på håret.

Jag borde väl ha kunnat ana det. Så här i efterhand. Det började redan på morgonen, innan jag kom iväg. Magen var lite bubblig och jag var tvungen att ta rennie. Ingen fara tänkte jag, för mycket kaffe och rågbröd bara. Ut och spring. Det börjar ändå bra. Planen var ett kortare långpass, ungefär 18 kilometer. Tio till tolv kilometer valfritt tempo, tre till fem i högre tempo och så hem ännu då i valfritt tempo. Rundan var planerad och allt var bra.

Vid kanske sju kilometer kommer första symptomen. Lite känningar i magen, där jag vet att jag sedan hemma är tvungen att gå på toa. Löpningen rullar på och jag håller ett bra tempo fortfarande. Magen känns av ibland, men vi har inte uppnått katastrof. Det är mest att det skulle vara skönt att gå på toa, men jag klarar mig. Vid kanske tio kilometer börjar det vara buske eller inte buske tankar. Inte fan att jag går i en buske! Istället väljer jag att varva löpning med gång. Direkt jag börjar springa igen hugger det till. Det går inte att springa vidare. Träningsplanerna har jag övergett, nu ska jag hem.

Vid tolv kilometer väljer jag att stanna klockan och bara gå. Jag övervägde att ringa till Sam att han får hämta mig, men jag tänkte att jag klarar mig hem, eftersom jag bara ska gå. Fast jag typ har fyra kilometer kvar. I början går jag fort, för att få någon form av träningspass. Mot slutet går jag så långsamt som jag kan för att inte irritera magen ytterligare. Nu hjälper inga buskar mer, nu är vi i fullständig magkollaps läge. Nu gäller det att ta sig hem så fort som möjligt, utan att gå så fort att you know… 

Jag förstår inte vad som hände. Jag har inte haft sån här magkollaps på länge. Kanske det var otur? Ja, jag vet att rågbröd inte är en bra kombination med löpning, men vi hade inget annat bröd hemma. Så jäkla mycket fiber är det väl inte i två skivor heller? 

Nu har dagen mest gått åt till att sura över ännu ett dåligt långpass och att må illa. Imorgon tänkte jag cykla, det brukar fungera med en sur mage. 

Löparmage och långpass tycks vara en kombination jag har just nu. Även om mina långpass och övriga löppass också för den delen känts bra den senaste tiden, är det som om något händer när jag springer över femton kilometer. Ibland redan tidigare. Min mage går bananas när jag kommer hem.

Jag vet inte vad det beror på. Jag har haft problem med löparmage tidigare, och det är som om det blir värre ju längre jag springer. Det är väldigt sällan jag drabbas på helt vanliga mysrundor runt kvarteret. Senast hände det på onsdagen på mitt långpass. Då stannade jag faktiskt klockan på 19,9 kilometer för att min mage krånglade. I normala fall hade jag sprungit till ett jämnt tal 😉

Jag har aldrig klurat ut vad som är orsaken. Är det något jag äter, är det bara otur, eller har det något att göra med farten, längden på passet? På onsdagen åt jag en gel under passet, kan det ha något med saken att göra? Jag har i och för sig ätit av samma gel tidigare och tyckt att den funkat. Dessutom har jag haft problem även utan gel.

Det är irriterande bara. Inför lopp är jag alltid mest orolig för att magen ska krascha. Okej, inför maraton är jag också orolig för själva distansen, men därför vill jag inte behöva tänka på magen också. Det är jobbigt nog som det är. Jag behöver inget extra att oroa mig för. Inför lopp brukar jag ta Immodium innan, men det vill jag inte ta på träning.

Nu vet jag inte hur jag ska göra. Är löparmage och långpass bara en kombination jag får dras med. Ska jag ta Immodium hemma också? För jag måste ändå springa långpass.  Förstås. Fast i och för sig, hellre löparmage nu än på maraton sedan.

Hur många gånger har jag månne haft löparmage? Tusen? Att få löparmage suger rent ut sagt. Passet blir förstört, dagen blir förstörd, dagen efter påverkas också. Jag har varit skonad från att få löparmage länge nu eftersom jag inte sprungit några långpass. Det verkar som om jag lättare drabbas under längre pass, för nu när jag har börjat steppa upp löpningen kommer löparmage som ett brev på posten. Även om kroppen håller och det inte är något fel på konditionen är det som om magen inte hänger med i belastningen. Eller vad vet jag. Jag tycker inte att jag sett ett mönster med löparmage, bara att det sker oftare vid långpass.

Jag har bestämt mig för att satsa på att försöka nå mitt decembermål. Igår sprang jag över 12 kilometer och det borde vara något att fira. Det är nämligen det längsta jag sprungit på evigheter. Tyvärr gör löparmagen det svårare att fira. Känslan efter passet var inte direkt den bästa och magen känns av ännu idag. Så mycket att det känns osäkert om jag alls kan springa imorgon. Jag vill inte irritera den ytterligare.

Jag hade inga problem med distansen igår och jag hade säkert kunnat springa längre. Benen var pigga och andningen fungerade. Jag kunde tassa på i ett bra tempo och allting kändes lätt. Vid kanske sju åtta kilometer började jag känna av magen. Jag var tvungen att gå ibland för att försöka lugna ner den, men visste ändå vad som var på väg att hända. Jag har haft den känslan många gånger tidigare. Hemma var det bara att rusa in på toaletten. Att ha löparmage suger verkligen.

Idag känns det redan bättre, men nu är det istället andra faktorer som påverkar. Efter ett långpass borde jag ju fylla på med energi, äta och dricka. Jag har inte varit sugen på mat och det känns i kroppen. Jag känner mig svag och vet att jag borde äta för att det skulle hjälpa, samtidigt är jag rädd för att trigga igång magen ytterligare.

Jag var laddad, jag var redo att springa. Benen var pigga eftersom jag hade vilodag igår. Det skulle vara veckans enda löppass och jag såg framemot det. Mina löppass har känts bra den senaste tiden. Jag har haft tryck i benen och bra fart. Farter som jag inte sprungit i sedan förra året. Jag ville verkligen få till ännu ett bra pass med en bra känsla. Vad händer då? Jo, det gick som det brukar. Löparmage. Så jäkla typiskt.

Jag sprang tidigt på morgonen igen, hade inte ätit något innan, utan bara druckit lite vatten. Ett par hundra meter in i passet känner jag av magen. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan springer vidare. Magen knorrar och börjar kännas av mer och mer. Efter två kilometer går det inte att ignorera längre, utan jag är tvungen att pausa. Gå en sväng, försöka springa vidare, gå igen, springa igen. Stanna för att fota. Fortsätta springa. Så där höll jag på hela passet. Vad som skulle ha varit ett bra pass med bra känsla, blev istället ett blä-pass med en dålig känsla.

Det känns så jäkla typiskt. Just precis som jag har kommit igång bra, fått till bra pass med snabbhet, då händer det här. Jag kunde inte springa på torsdagen, för då var min mage också strulig. Dagens pass blev inte heller någon höjdare. När jag väl kunde springa, kändes det okej (tempot alltså), men det blev inte mycket löpning idag. Det var inte så här jag ville avsluta träningsveckan.

Jag ville avsluta på topp, med en bra känsla. Med en känsla att det finns mer att ge. Redo, ivrig och pepp för nästa veckas löppass och utmaningar. Inte med en känsla att när vågar jag springa igen? När ska magen bete sig och inte stoppa mig från att springa.

Min löpning har verkligen känts bra den senaste tiden, förutom ett problem. Löparmage. Det har speciellt börjat uppkomma nu när jag har steppat upp löpningen och börjat springa långpass igen. Långpass och löparmage är en kombination jag haft problem med tidigare, men eftersom jag inte sprungit långpass på länge, hade jag glömt bort hur jobbigt det är.

Jag har ännu för tillfället haft turen att inte drabbas av löparmage mitt i passet, utan det kommer efteråt när jag är hemma. Och så håller det i sig hela dagen. Magen känns irriterad och jag är inte sugen på mat. För jag vill inte trigga igång magen. Även om jag vet att jag borde äta, att kroppen behöver påfyllning efter prestationen.

Idag blev det igen distansrekord för mig. Jag sprang strax över 11,5 kilometer, med en riktigt bra känsla i kroppen. Minus löparmage då. Benen stumnade inte som de gjorde sist, utan jag orkade springa hela vägen. Konditionen är det inget fel på och benen börjar vara med på noterna. Nu är det bara att öka på längden på passen.

Planen är att ändå öka försiktigt, även om det känns bra i kroppen. En till två kilometer i veckan. Förra veckan sprang jag lite på tio kilometer, nu lite på elva kilometer, så nästa vecka borde jag landa på ungefär tolv. Det börjar redan vara bra långpass och något jag är nöjd över. Sedan är det klart att jag vill öka från det ännu ifall jag ska springa maraton i september, men just nu är det bra.

Nu hoppas jag att långpass och löparmage inte kommer att bli en återkommande situation. Löparmage är så jäkla irriterande just för att jag inte vet vad det beror på. Ibland har jag det ofta, för att sedan inte ha problem med det på flera månader. Jag har heller inte märkt något samband med vad jag ätit, utan det verkar komma på måfå.

• Facebook
• Instagram