Satsa eller inte satsa? Det är den stora frågan just nu. Löpningen känns riktigt bra för tillfället och det känns inte omöjligt att klara av den tredje delen av mitt decembermål. Den delen som kändes för svår för att ens ha som en målsättning. Nämligen att springa 87,1 kilometer under december för att nå upp i 650 kilometer på hela året.

Jag har hittills sprungit 64,6 kilometer vilket betyder att jag har lite över 22 kilometer kvar att springa. Planen är att springa imorgon och en gång till den här veckan. Jag kan lika gärna göra det på nyårsafton som säg på söndagen. När jag ändå ligger så nära mitt mål och löpningen känns bra. Jag tror inte att det ska vara ett problem att springa 11 kilometer imorgon och 11 på torsdagen. Ifall jag väljer att dela upp det så. Ett annat alternativ är till exempel att springa ett lite längre pass imorgon, typ 12-13 och sedan bara behöva springa 10 på torsdagen.

Jag är så irriterande nära mitt mål att det känns dumt att inte satsa på att nå det. Samtidigt är det just kanske dumt att pressa sig själv i onödan bara för att få till en jämn siffra. Det är ju egentligen ingen skillnad på 647 och 650 kilometer ifall jag ser på helheten. Som om tre kilometer spelar någon roll. Det är egentligen först i slutet av november och nu i december som löpningen börjat kännas bra igen. Kanske jag riskerar att förstöra den goda känslan med mina fånigheter? Att istället för att avsluta året på topp med bra löpkänsla, där jag är nu, avsluta året med ett bakslag. Eller ännu värre, skadad.

Så, satsa eller inte satsa?

Gissa vem som idag sprang tio kilometer? Det längsta jag sprungit sedan juli. Min decemberutmaning är således check. Eftersom det kändes så pass bra under dagens löprunda tror jag att jag ska försöka öka på distansen lite. Idag blev det nästan prick tio kilometer och det kändes som om det fanns mer att ge. Jag blev inte trött, benen protesterade inte, men jag fick kallt. Jag tycker inte alltid om att springa på sommaren i värmebölja, men kanske har jag ändå hellre för varmt än för kallt.

Idag kände jag hur musklerna, främst framsida lår, blev stela av kylan. Jag tappade tekniken och det kändes som om jag stapplade fram. Jag frös inte direkt, men det var väldigt stelt. Nu var det nästan kylan som stoppade mig, jag hade kunnat fortsätta. Kanske inte för att springa årets längsta pass, men mer än tio kilometer i alla fall.

Jag har inte riktigt bestämt mig för ifall jag ska göra en satsning mot årets längsta pass. Jag gissade ju att jag ganska enkelt skulle få check på del ett av min decemberutmaning, men jag vet också att det inte är mycket kvar av december. Snart är det jul och förberedelser inför det kommer att ta av min tid. Plötsligt har jag inte tid att springa långpass för det är mycket annat som ska fixas. Kanske jag nöjer mig med av att ha klarat av mitt decembermål, springer ett längre pass än idag, men tar ingen stress över att springa årets längsta pass. Istället inleda 2021 med ett bra självförtroende och ivrig på löpningen.

Dagens löprunda kändes i alla fall som om det finns mer att ge. Formen finns där och det är inget fel på konditionen. Jag orkar springa längre rundor igen utan att kroppen protesterar. Den känslan är något jag längtat efter.