Långpass och pulsträning

Jag funderade länge ifall jag skulle ge pulsträning ännu ett försök eller inte. Förra hösten tänkte jag att jag skulle börja igen. Jag gjorde några tappra försök, men det blev inget av det. Min yogautmaning kom emellan i december och jag tänkte att jag börjar nästa år istället. Sedan började jag aldrig. Jag minns inte om jag skrivit om det här på bloggen eller inte, men jag bestämde mig i alla fall för att inte försöka mer. Inte nu i alla fall. Kanske nån gång i framtiden. Efter att yogautmaningen var över och jag började springa igen, ville jag bara springa. Inte fokusera på pulsen, utan springa på känsla och lust. Ifall pulsen var hög eller låg var den det, men det var inget jag fokuserade på.

En delorsak till att jag valde att inte satsa på pulsträning, var att det gjorde mig så frustrerad. Jag märkte egentligen aldrig några framsteg och jag blev irriterad när jag var tvungen att springa långsamt. Så långsamt att klockorna stannade och att jag hade gått snabbare. Jag hade alltid som mål att hålla pulsen under 150, men var oftast tvungen att ta gåpauser för att få ner den. Springa några steg. Gå några. Springa lite. Gå lite. Med den konsekvensen att snittfarten låg på 8:00-8:30. Och då var det ändå ”snabbt”.

pulsträning

Nu springer jag enligt schemat tre pass i veckan. Ett snabbare pass, inte intervaller ännu, men snabbare än vanlig lufs. Ett långpass, långt och långsamt, men utan att stirra på klockan och pulsen. Ett tredje pass på känsla, oftast vanlig distanslöpning. Igår var det dags för veckans långpass. Jag hade tänkt mig längre än sist, upp mot 16 kilometer. På morgonen när jag vaknade snöade (!!) det för fullt och jag svor några välvalda ord. Ville inte ställa in passet eftersom jag jobbar i helgen och inte har tid för långpass senare.

Vid ett hade det slutat snöa och jag begav mig ut. Även om jag försöker att inte stirra på klockan medan jag springer, händer det förstås att jag kollar på den. Speciellt när den piper till vid varje sprungen kilometer. Känslan i kroppen var precis som jag vill att den ska vara på långpass. Det kändes lätt att springa och jag lunkade på. Benen orkade och flåset var med mig. Jag blev ändå förvånad när jag kollade på klockan och den visade puls kring 148 och tempo på 7:20. What?!

Så sen när jag inte försöker springa enligt pulsen, går det hur bra som helst? Eller så har min kondition blivit bättre 🙂 För det var inte ens jobbigt. Jag sprang hela rundan. Stannade kanske på ett ställe och det var när jag skulle korsa en väg och det kom en massa bilar. Utöver det sprang jag. Liksom sprang. Inte lufsa på och försöka hålla pulsen nere. Utan sprang i mitt normala långpass tempo. 15,2 kilometer blev det igår, med jäkligt bra känsla om jag säger det själv.

Woop woop!
Dela gärna

4 kommentarer

  1. Men vad härligt det lät!

    Jag struntar i så där regelrätt pulsträning framöver, men tänker ändå springa på lågpuls, fast på känn. Den där frustrationen måste jag hålla ifrån mig. Den blir man ju bara galen på.

    • hopihopi

      9 april, 2018 at 19:35

      Jag tror det är ett vinnande koncept. Ungefär så tänker jag nu också. Jag blev också galen på frustrationen över att inte kunna springa på som jag vill och hela tiden kolla på klockan. dessutom tror jag att pulsen gick upp över stressen att veta att den inte får gå upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑