Jag fick några frågor när jag efterlyste hjälp om tidsinställda inlägg medan jag är på resa. En del av dem handlade om min löparkarriär. Hur länge jag sprungit och om jag haft några skador. Det tänkte jag försöka svara på nu.

Min löparkarriär började för sex år sedan. Enda orsaken till att jag minns att jag började springa i april 2012, är för att jag använde runkeeper för att registrera mina rundor. Nu när jag tänker tillbaka känns det som om jag alltid har sprungit, men så har det verkligen inte varit. Jag var aldrig en sån som sprang i skolan. Jag sysslade med dans, redskapsgymnastik, jag red, innebandy… Men inte friidrott och att springa. Usch! Jag minns inte varför jag plötsligt bestämde mig för att börja springa, det bara blev så.

Jag kommer ihåg när vi bodde i Åbo och jag någon gång försökte springa där. Jag sprang i vintermössa, fleecetröja, jacka… Alla kläder jag ägde ungefär och jag svettades ihjäl. Jag tyckte inte om det och förstod inte varför någon ville springa. Vad jag inte heller förstod då var att jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Det var inte förrän vi flyttade tillbaka till Pargas som jag försökte springa igen. Den här gången med mindre kläder på mig, eftersom det redan var april.

I början sprang jag samma runda om och om igen. Med sprang menar jag gå. Jag sprang och gick om vartannat tills jag plötsligt inte mera behövde gå. Plötsligt var jag en sån som sprang. Jag var fast och hade blivit en sån som springer på julafton, i regn, i snöslask… Sommaren 2013 deltog jag i mitt första lopp. 10 kilometer på Paavo Nurmi maraton i Åbo. Jag visste att jag skulle klara det, men hade ingen aning om tidsnivå. Dundrade in på 1:02:06 och var stoltast i världen.

Det loppet har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte inte om att springa i skolan och att jag klarade av att springa ett 10 kilometers lopp var en seger för mig och för tonåriga Heidi som typ var sist när man skulle springa runt idrottsplan. Det är verkligen ett bevis att alla klarar av att börja springa. Kan jag, kan nog du också! Eftersom mitt första lopp var så roligt, har det blivit många fler lopp. Jag gillar att springa lopp, det är något speciellt med stämningen. Dessutom ger det mig motivation till att fortsätta träna och förbättra mig.

Jag har tack och lov aldrig varit allvarligt skadad under min löparkarriär. Jag minns när jag sprang en längre sträcka för första gången. Jag hade kanske som längst sprungit 10-12 kilometer och jag ökade till 16,5. Då hade jag ont i benen i flera dagar efteråt och jag insåg att jag ökat för mycket. En stor orsak till att jag inte varit allvarligt skadad är att jag lärt mig att lyssna på kroppen. Har jag ont, vilar jag eller tränar annat. Stretchar, yogar, styrketränar… Jag tar medvetet lugnare veckor och vilar efter lopp. Visst har jag småbekymmer ibland, vänster höft, jag tänker på dig…

Hur jag jobbat med tekniken? Ööh… Pass på det. Skämskudde. Jag jobbar inte med tekniken… Eller räknas backintervaller?