Jag är hopplös! Att jag inte lär mig, jag blir tokig på mig själv ibland. Idag var det dags för veckans sista löppass, ett långpass på motionsslingan igen. Häromdagen när jag fyllde i matiga listan skrev jag om att jag inte äter mycket i värmen. Att jag kunde leva på chips. Mina måltider den senaste tiden har bestått av något grillat, typ majs eller en köttbit och lite sallad vid sidan om. Inga kolhydrater annat än bröd till frukost. Det har fungerat bra när jag inte gör något annat än ligger i solstolen. Då behövs inte mycket energi. När man springer långpass krävs lite mer…
Det är inte lika varmt idag, men på något sätt har jag börjat gilla att springa på motionsslingan. Det är lätt att ha med sig mer vatten, energi och kunna nöta varv på varv. Stanna varje eller vartannat varv och få en liten paus på det sättet. Idag var planen 25 kilometer. Det blev tufft efter kanske 14 kilometer. Fram tills dess höll jag okej fart, benen kändes lätta och det var kul att springa. Vid 14 kilometer kom kraschen.
I efterhand inser jag att min uppladdning igen var värdelös. Igår kväll åt vi lite grillad kyckling, paprika och sallad. På morgonen åt jag två mackor, en banan, två koppar kaffe och ett glas juice. Som extra energi hade jag med mig dextrosol och en smoothie klämpåse. När jag skriver det här förstår jag ju varför jag kraschar. Jag måste äta mer! Jag måste äta kolhydrater. Det finns liksom en orsak till att det ordnas pastapartyn kvällen innan maratonlopp. Nu sprang jag inte maraton idag, men jag kan inte tro att mina långpass ska fungera med sallad som uppladdning.
Jag blir irriterad på mig själv. Det gick så bra på mitt långpass fram till kraschen. Jag höll bra fart och huvudet var med mig. Starkt pannben och stark kropp. Det var pannbenet som gjorde att jag orkade genomföra passet till slut. Mot slutet gick jag mest. Jag orkade helt enkelt inte springa. Benen och flåset var det inget fel på, men jag var helt tömd på energi. Det fanns inte mer i kroppen. Prick 23 kilometer blev det idag. Det längsta långpasset jag sprungit hittills i min maratonsatsning.
Jag är nöjd över distansen och känslan i kroppen. Jag är jättenöjd över veckototalen den här veckan. Jag hade siktat på över 40, närmare 50. Det blev hela 52,4 kilometer. Jag undrar faktiskt om jag någonsin sprungit så mycket på en och samma vecka?
Hej. Fast jag tänker lite tvärt om – lär kroppen att använda den där andra energikällan (fett) när det behövs, då har man aldrig slut på energi. Visst kommer det alltid att vara enklast att springa på kolhydrater men ska man springa riktigt långt så är det ju inte säkert det finns snabbsmälta kolhydrater tillgängliga hela tiden. De flesta människor har ju fettdepåer som räcker för att springa flera dagar.
Själv fastar jag en dag i veckan (säger inte att det passar alla) och när jag kommer hem från jobbet på eftermiddagen kör jag ett kort, lugnt pass för att träna kroppen att springa helt ”tom”. Och ibland kör jag helgens lite längre pass på en frukost bestående av t.ex. ägg och majonnäs, går finfint att springa utan kolhydrater. Läs t.ex. http://www.jonasbergqvist.se/blogg/hur-fettdriven-kan-du-bli
(Fråga mig inte hur jag hamnade här…)
Tack för din långa kommentar! Jag har någon gång försökt lära kroppen att använda fett istället för kolhydrater, men jag ger alltid upp innan jag ser resultat. Jag har inte en långsiktig plan, utan jag vill se resultat genast. När det inte fungerar, går jag alltid tillbaka till den enkla vägen, dvs kolhydrater