Tallinn hör till mina favoritstäder i världen och Tallinn maraton är nog mitt favoritlopp att springa. Det har varit en hård kamp mellan Paavo Nurmi maraton i Åbo och Tallinn maraton, men jag tror att Tallinn vinner. Jag har sprungit där fyra gånger och det har alltid varit bra. Loppet har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har bara positiva upplevelser därifrån. Det finns aldrig något att klaga över. Publiken är alltid fantastisk, stämningen är på topp och det är bara kul hela vägen. Jag har inte alltid sprungit mina snabbaste lopp där, men det har alltid varit så kul att det inte spelat någon roll. Jag minns bara att jag alltid haft roligt, sprungit med ett leende på läpparna och vinkat och highfive:at publiken.

Fyra lopp, fyra historier

År 2014 sprang jag mitt första halvmaraton någonsin och mitt första lopp i Tallinn. Det var innan jag bloggade, så det finns ingen race report från det loppet. Jag minns att jag var nervös innan. Skulle jag klara av att springa ett halvmaraton? Det längsta jag sprungit på träning var 16,5 kilometer. Jag hade ingen förhoppning om tid, jag ville bara komma i mål. Vid den tiden gick banan mot Pirita, hamnen och strandpromenaden. Jag kommer ihåg att jag tyckte att omgivningen var fin och att det var roligt att se en annan del av Tallinn än bara gamla stan.

Vid 14 kilometer visste jag att jag skulle klara det. Jag ökade tempot och sprang om folk. Jag kände mig stark och kunde trycka på ända till slut. Jag minns också att jag var irriterad på folk som gick mot slutet och stoppade min framfart. Jag ville springa om folk, men kom inte förbi för att folk gick tre i bredd. Flytta på er! Jag sprang i mål med ett stort leende på läpparna, stolt över att ha klarat mitt första halvmaraton. Tiden var 2:14:08 och jag var jättenöjd över det.

År 2015 var det dags för mitt tredje halvmaraton, mitt andra i Tallinn. Jag hade tidigare på sommaren sprungit halvmaraton i Åbo och då persat med flera minuter. Inför detta halvmaraton var jag extra nervös. Jag hade varit sjuk innan och de sista veckorna inför hade det blivit mindre träning. Jag funderade på att ställa in halvmaraton och istället byta distansen till tio kilometer. Jag gjorde aldrig det och tur var väl det. Det blev igen ett nytt personbästa, ett som fortfarande står sig. Jag hade lika roligt på det här loppet som på mitt första halvmaraton. Banan var den samma som år 2014. En platt och lättsprungen bana, förutom målgången vid gamla stan på kullerstenar.

År 2017 blev det comeback i Tallinn efter en paus år 2016. Det var fortfarande halvmaraton som gällde, men den här gången var banan helt annorlunda. Start och målgång på samma ställe, men nu sprang vi mot Telliskivi, Rocca al mare och strandpromenaden Stroomi.  Jag var inte orolig över att klara distansen för jag hade sprungit ett maraton på sommaren och ett halvmaraton borde vara lätt i jämförelse. Men det senaste halvmaraton jag sprang sommaren 2016 hade gått långt under förväntningarna. Jag var orolig över att det här också skulle bli en dålig erfarenhet och att jag skulle vara missnöjd när jag sprang i mål. Jag hade svårt att veta vad jag kunde ha för tidsmål. Jag hade varit så fokuserad på att klara av mitt första maraton, jag hade tränat mest mängd och uthållighet och inte så mycket fart. Veckorna innan försökte jag få upp tempot med att springa intervaller och känslan i kroppen inför var bra.

Det här loppet är säkert det lopp som jag har haft den bästa feelisen och känslan. Det berodde kanske på att jag från början hade rätt inställning. Jag visste att jag inte skulle springa personbästa och jag såg det mera som en chans till en bra upplevelse. Jag njöt verkligen av stämningen, publikens hejarop, musiken. Jag highfive:ade, jag klappade händerna, jag dansade, jag sjöng… Jag hade roligt hela loppet igenom. Tiden blev ett mellanting mellan personbästa och sämsta, men jag brydde mig inte alls om tiden. Det hade kunnat vara personsämsta och jag hade varit nöjd ändå. För upplevelsen och känslan var helt annorlunda från 2016 då allt bara var jättejobbigt.

tallinn halvmaraton 2017

Och så var det ännu år 2018. Vad kan jag säga om 2018 som inte blivit sagt? Tallinn maraton 2018 var loppet med stort L. Dagen då allting stämde. Då dagsform möter träning, möter bra stämning, trevliga människor, fin bana. Allt. Att det dessutom resulterade i ett nytt personbästa på maraton med nästan trettio minuter och diamantmål tidsmässigt är bara en jättestor bonus. Jag fattar det inte ännu heller, fastän det nästan gått tre veckor sedan loppet. Jag blir ännu också helt tårögd när jag tänker tillbaka. Ett bevis på hur roligt jag hade och hur stark jag kände mig fick jag när jag kollade på videon från målgången. Jag bara fortsatte att springa fastän jag var i mål. Jag springer säkert i fem meter ännu innan jag fattar att jag kan sluta. Jag visste nog att jag var i mål, för såg ju tiden, men jag ville bara inte sluta. Så roligt hade jag.

Blev du sugen på att springa i Tallinn?

 

 

 

 

  Gilla