När sprang jag ett långpass senast? Augusti? Ibland överraskar kroppen mig och vad som skulle bli en lugn runda runt kvarteret blev till något mycket mer och bättre. Nästan tretton kilometer sprang jag idag, så där bara. Utan plan eller mål, bara en fot framför den andra och plötsligt visade klockan 12,8 kilometer. Hur gick det till? Det längsta jag sprungit sedan mitt maraton har varit lite över tio kilometer. Kroppen och formen har visserligen känts bra den senaste tiden, men jag trodde inte att det skulle kännas så här bra att springa längre. Inte ont nånstans, inte trötta ben, inte slut på energi, ingen löparmage… Bara tass tass tass framåt. Bra känsla hela tiden och jag ville inte sluta springa.

Om jag förra veckan var pepp på löpning efter mitt snabbare pass, är jag om möjligt, ännu mer pepp efter dagens långpass. Jag vill bara springa springa springa just nu. Men jag är klok och ska inte gå ut för hårt. Jag ska hålla mig till min ”plan” att även träna styrka och yoga. Jag skriver plan inom citationstecken eftersom jag inte har en strikt plan med vad jag ska träna på vilken dag. Hur länge, hur mycket, vilken typ. Men jag har ändå en lös plan vad jag vill göra per vecka, som att träna styrka.

Det här är den bästa känslan att ha. När kroppen överraskar och det går bättre än jag ens vågat hoppas på. När jag avslutar på topp och längtar till nästa gång jag får springa igen. När det känns kravlöst och kul. När allt fungerar och det bara känns riktigt jäkla kul att springa. När jag påminns om varför jag älskar att springa. En alldeles utmärkt start på veckan ifall ni frågar mig.