Jag vet att jag nyligen har skrivit om att jag drömmer om att springa snabbt. Hur jag vill pressa kroppen, springa intervaller och ta ut mig. Jag har också skrivit om hur kul det är när löpningen rullar på och jag kan springa långpass igen. Längre pass än jag ursprungligen hade planerat. Ändå är det något speciellt med mysrundor. Jag älskar mina lugna pass, där jag bara springer för att det är så kul. För att vädret är fint, solen skiner och fåglarna kvittrar. Där jag njuter av varje steg, kroppen och andningen är i synk och allt är bara härligt.

Idag var just en sådan mysrunda. Jag hade inte ens tänkt springa idag, eftersom jag styrketränade ben i går kväll. Jag trodde att jag skulle ha världens träningsvärk, och jo då, den är på kommande, men  idag var det bara för härligt vinterväder för att kunna avstå från löpningen. Tänk om det inte alls är lika fint väder i morgon, då jag hade tänkt springa. Det är bäst att passa på medan jag kan.

Idag blev det nästan tio kilometer. Det var så fint väder, att jag inte ville sluta springa. Jag lunkade på i mitt egna tempo och kollade inte på klockan en enda gång tror jag. Jag märker när den piper till för varje sprungen kilometer och det var en bekant rutt som jag sprang idag. Jag vet ju på ett ungefär hur långt det är, men det är inte ett maniskt stirrande på klockan hela tiden. Hålla pulsen i styr, hålla tempot uppe, hur långt har jag sprungit, hur länge… Bara att njuta av omgivningen, det fina vädret och att kroppen håller. Att lusten till träning har kommit tillbaka efter en motig period på hösten. Att jag är inne i en bra period i träningen igen. En riktigt jäkla bra faktiskt 🙂