Raceweek är här! Eller så var det meningen i alla fall, men som vi alla vet, blir det inget lopp. Det här var veckan jag skulle springa mitt tredje maraton i Tallinn. Jag skulle vara väl förberedd, redo att springa och satsa på personbästa. Jag skulle ha tränat hela våren och sommaren inför det och nu var det bara de sista finjusteringarna som gällde.

Välja kläder, bestämma skor. Packa väskan. Lacka naglar. Äta och dricka. Ladda upp mentalt. Välja bra låtar till en spotifylista. Vara ivrig och nervös på en och samma gång. Jag älskar raceweek, jag älskar lopp och jag älskar Tallinn. Det här är den bästa veckan på året. Minisemester, maraton, shopping, mat på Ribe. Pirret inför loppet, och känslan efteråt.

Alltså, får jag gråta en stund? Jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad av ett inställt lopp, speciellt inte eftersom jag länge vetat eller i alla fall anat att det kommer att bli inställt. Jag har ju inte ens tränat för det, var aldrig anmäld, bokade aldrig hotell eller resa. Nu när jag läser tillbaka på gamla inlägg om olika lopp jag sprungit i Tallinn, speciellt maraton, känner jag bara…Sorg. Vad som kunde ha varit.

Det finns ännu en möjlighet att springa loppet virtuellt, men njaa. Det lockar inte, det känns inte alls som samma sak. En stor orsak till varför jag tyckt om att springa i Tallinn, är allt runtomkring. Publiken, folkfesten på stan, stämningen och att det är en minisemester. Vill jag bara springa distansen, kan jag göra det vilken vanlig dag som helst i veckan. Jag är ute efter andra saker.

Så, ingen raceweek, istället tänker jag deppa en stund och äta godis.