I min iver igår över mina sprungna 60 kilometer under november, glömde jag bort vad inlägget skulle handla om. Vad jag egentligen skulle blogga om. Om hur jag sprang på spånbanan för första gången sedan maj. Om hur jag glömt bort hur tungt det är att springa där. Så nytt försök idag. Om min löprunda på spånbanan alltså, det jag egentligen skulle blogga om igår.
När jag tränade inför maraton år 2018 sprang jag många pass på spånbanan. Långpass på söndag morgon var standard. Varv på varv, runt runt runt. Jag kunde lätt (eller nåja lätt och lätt) springa över 20 kilometer där. Visst, det var tungt ibland, det var mentalt jobbigt, men det gick ändå. Ett varv är 2-3 kilometer, lite beroende på hur jag springer. Så om jag sprang över 20 kilometer, sprang jag säkert 10 varv. Igår sprang jag två.
Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att springa där. Hur kuperad den är. Hur benen får mjölksyra, hur pulsen blir hög, andningen flåsig och jag vill inget annat än gå. Igår var det dessutom lerigt. Ibland var jag tvungen att gå runt pölarna, ibland råkade jag stiga rakt i, men mest var det tungt att springa. Hur har jag kunnat springa 10 plus varv?
Orsaken till varför jag igår valde att springa på spånbanan var för att jag var ute efter en specifik sträcka. Jag ville springa 8,4 kilometer för att nå upp till 60 kilometer under november. Spånbanan är bra vid såna tillfällen. Bara springa några varv tills önskad sträcka är nådd. Igår sprang jag två varv på spånbanan. Då hade jag sprungit nästan fem kilometer. Jag hade säkert kunna springa de resterande kilometerna där också, men det var väldigt lerigt. Jag valde att vika av och springa resten på asfalt.
När jag kom ut på platt, asfalterad väg kändes löpningen mycket lättare igen. Det är något speciellt med spånbanan. Det är mycket tyngre att springa där. Kuperat, annorlunda underlag, jag är tvungen att se var jag sätter fötterna. På platt asfalt kunde jag trycka på mer och löpningen kändes bra.
Jag hade inga problem med distansen 8,4 kilometer. Kroppen orkade bra, fastän det var det längsta passet sedan början av oktober. Kroppen orkade så bra att jag funderar på en liten decemberutmaning. För att avsluta året på topp löparmässigt. Jag ska klura vidare på det en stund ännu, innan jag berättar vad det går ut på.
1
Spån är ett tungt underlag, det tycker jag också. Det är som att benen sugs fast i marken…
Exakt så känns det! Benen blir som bly och det är tungt att springa
Visst är spån tyngre men säkert bättre för knän och leder iallafall om man springer mycket. Helst springer jag på skogsvägar och bra stigar(utan för mycket hala rötter).
Jag vill också tycka om att springa i skogen, men har en tendens att falla 🙂 Snubblar på rötter och stenar. Det är säkert något man lär sig, men jag vågar inte lita på steget och trycka på, utan det känns som om jag trippar fram
Jag vet,stigar kan vara förrädiska.I Raseborg Där jag spenderar andra halvan av mitt liv finns massor av skogsvägar och stigar som är jättebra för löpning. Lojoåsen och sandmarken där med tallskog gör att naturen är helt härlig just att springa i. Visst har vi hittat ställen här i Pargas men smalare stigar med rötter och stenar och inte så mycket långa skogsvägar. Man får nog vara försiktig och kan inte njuta lika fullt av löpningen.
Sattmark har fina leder i Pargas, sägs det, har inte vågat testa ännu 🙂 Naturstigen i Munkviken är också fin, kanske mer för promenader än för att springa
Sattmark är fint men visst är det ganska kuperat och speciellt på vår och höst lite småfarligt på sina ställen.Är själv livrädd att stuka foten någonstans långt inne i skogen.Vandrat där på sommaren nog.
Jag stukade foten på sommaren på Tennby spånbanan, eller nåja, jag trampade snett, men det hade kunnat gå värre. Som tur var jag nära hemma för förstås hade jag just den gången inte telefonen med mig.