Jag klagar inte på värmen, jag älskar den, men jag har lite panik över träningen. Eller panik över träningen är väl att ta i, men det är gränsfall för hur varmt jag tycker om när jag samtidigt ska träna inför maraton. Det är nästan lite för varmt för att springa. Oberoende av tidpunkt.

Tidigt på morgonen är typ det enda som fungerar. Problemet då är bara att jag brukar vara för hungrig eller för trött för att det ska bli ett kvalitetspass. Lugna, mysiga rundor funkar, men tyvärr räcker inte de när jag ska springa maraton. Jag behöver springa långt. Jag kan inte direkt vänta heller på att det ska bli svalare. Värmeböljan verkar hålla i sig och jag behöver springa mina långa rundor.

Den här veckan blev det bara 13 kilometer på mitt långpass. Jag hade för varmt och hade inte laddat upp ordentligt med att äta och dricka innan. Jag borde ju ha lärt mig, jag ska inte göra såna här missar längre. Måste äta bättre, måste äta kolhydrater. Kan inte bara äta chips, sallad och dricka bubbelvatten.

Nästa vecka är planen att återvända till spånbanan. Det fungerade när jag tränade inför maraton 2018. Då var det också värmebölja hela sommaren och det var så jag sprang mina långpass. Jag får packa med mig vatten, nåt ätbart, handduk och sedan är det bara att nöta. Och hoppas att jag inte faller.

Annars då? Jag cyklade faktiskt till och från jobbet den här veckan. Plus att jag cyklat en till lång runda på över 20 kilometer. Så även om det blev ett kortare långpass löpning, har jag ändå cyklat. Ingen orsak till panik med andra ord.