Solnedgången i Oia är orsaken till varför man reser till Santorini. Okej, det finns ju förstås andra orsaker. Stränderna är fina. Det finns många vingårdar att besöka. Oia är fint på dagen också, men solnedgången är nog det första som kommer upp när man googlar på Santorini. Och visst är den fin, så fin att den förtjänar ett eget inlägg.

Vi hade redan på första dagen i Oia vandrat omkring i staden för att försöka klura ut var vi ville vara på kvällen. Det är trångt och det gäller att få en bra plats. Enligt Google skulle slottet vara den bästa platsen för att se solnedgången. Då skulle man se den gå ner i havet och mot Ammoudi bay, men då får man inte de blåa kupolerna i bakgrunden. Vi valde därför ett annat ställe att stå på. Inne i stan för att istället få husen i fokus, men kanske inte lika bra bilder på solnedgången. Eller lika fin utsikt.

Även när solen gått ner är det fint i Oia. När alla hus blir upplysta och du ser ända till Fira. När det är skymning och havet och himlen ännu är rosa. Bilderna gör kanske inte rättvisa över hur fint det var.

Lägenheten där vi bodde i Finika visade sig ha en stor uteplats mot havet och den andra dagen i Oia valde vi att beundra solnedgången från vår egen terrass. Då skulle vi få havsutsikten utan en massa folk. För folk fanns det av.

Det är nästan komiskt hur mycket folk det fanns och hur trångt det kunde vara. Nu var vi inte ens under högsäsong och det var ändå trängsel. Folk klättrar på taken för att få de bästa bilderna. Fast det uttryckligen finns förbudsskyltar och skyltar om att det är privat egendom, please respect it.

De två sista dagarna av vår resa bodde vi i Oia, eller Finika för att vara exakt. Ungefär två kilometer från Oia centrum. Lugnare, men ändå väldigt nära.

Oia är känt för sina blåa kupoler och för solnedgången och här var det mycket folk. Trånga, smala gator och gränder, mycket turister och varmt. Här finns inte havet och stranden att svalka sig vid, vill man simma får man göra det på södra sidan av ön. Hit kommer man för att njuta av utsikten och fota. Fota och fota och fota.

Oia och Santorini överlag är inte känt för att vara en billig ö. Inte för barnfamiljer, utan lyxhotell och dyrare priser. Santorini extra, kallades det. I Oia fanns det lyxhotell att välja och vraka bland, men jag är ändå glad över att vi inte bodde där.

Det skulle aldrig ha gått att ha vår hyrbil där och att släpa på alla resväskor på de trånga gatorna. Nej tack! Det är kullersten, det är trappor och det finns ingen parkering. Dessutom var de lyxiga hotellen som marknadsförs att ha en egen private pool, inte precis avskida, för det går hela tiden turister bredvid och fotar. Där sitter du och äter frukost på balkongen, eller solar vid poolen och så kommer det ett gäng med kryssningsresenärer och fotar. Klättrar på taket för att få bästa bilden av solnedgången. Eftersom allt är uppbyggt i våningar, terrasser, ser du både dem under din balkong, och de över ser dig. Jättefint visst. Avskilt, inte det minsta.

Dag ett i Oia gick vi gata upp och gata ner på dagen. Upp till slottet, där bästa vyn för solnedgången skulle vara. På kvällen kom vi tillbaka för att beundra solnedgången. Den är så fin att den förtjänar ett eget inlägg.

Dag två gick vi samma gator upp och ner. Tittade i butiker, shoppade, pausade i skuggan, köpte mer vatten. Fotade. Köpte mer vatten. Fotade lite till. Då gick vi också ner till Amoudi Bay. Vi har nog aldrig varit så här aktiva på en resa tidigare. Som vi gick. Som tur är det inget fel på konditionen, men även här rekommenderas bra skor. Det är trappor och det är långt att gå. Eller snarare, det är jättemånga trappsteg och var väldigt varmt.

Första inlägget om Grekland, vi börjar med stränder i Santorini. Inte kanske det första man tänker på när man tänker på Santorini, men visst finns här vackra ständer också. Inte bara solnedgång och blåa kupoler. I det här inlägget tänkte jag gå igenom de tre viktigaste stränderna på södra sidan av ön. Black beach, red beach och white beach. Alla med olika karaktär. Här kan du läsa om andra stränder vi besökt.

Stränder i Santorini

Vi börjar med den största och där vi bodde. Inte på stranden då förstås, men den närmaste. Black beach i Perissa. Tre kilometer av svart lavasten. Solstolar, beach barer, vattensporter, duschar. Som vilken strand som helst på en turistort, bara att här var det svart lava och inte sandstrand.

Stranden var het och badtofflor är att rekommendera. Inte direkt den mest badvänliga stranden på grund av havsbottnet, men det varierar från plats till plats. Första dagen jag skulle simma kändes det livsfarligt. Hala stenar och stora vågor. Jag har fortfarande spår av mina blåmärken. Andra gången på samma strand gick det betydligt lättare. Inte alls lika stora och hala stenar.

Solstolarna hör nästan alla till de olika beachbarena och de är gratis så länge du köper nåt. Eller så väljer du ett sån plats på stranden som inte hör till en beachbar och betalar för solstol och parasoll. (Gör inte det, svindyrt, mycket billigare att bara gå till en beachbar)

Den här gången hade vi hyrbil och kunde därför utforska Santorini på ett helt annat sätt än vara bunden till en researrangör. Som säkert också gör utflykter till följande strand, nämligen Red beach.

Det var inga problem att hitta hit, inte med GPS i alla fall. Lämna bilen vid parkeringen och gå. Det är en slingring stenstig, bra skor är att rekommendera. Vill du bara till utsiktsplatsen för att se på stranden, klarar du dig kanske med flipflops, men vill du ner till själva stranden behöver du bättre skor. Det är stenar, det är stig, det är trångt och smalt, men det är värt när du väl kommit ner.

Red beach är en betydligt mindre strand än Black beach och här finns inte mycket service. Några solstolar och ett litet café. Här vågade jag inte bada, men andra gjorde det nog. Klippor, vågor, hala stenar och en klumpig Heidi är inte en bra kombination.

Sista stranden vi besökte var White beach. Den ligger precis bredvid Red beach, men är inte lika lätt att köra till. Med båt, inga problem, med bil… Lite svårare. Vi hade läst att man bara kommer dit med båt, men tänkte ändå att det finns en utsiktsplats. Vi behöver inte komma ner till själva stranden, vi vill bara se den. Ibland ska man kanske lita på Google.

Det går att köra dit, men det är en smal sten/grusväg och vi vågade inte köra ända fram. Vi trodde inte att vi skulle komma upp för backarna med vår lilla grekiska hyrbil, att bilen skulle gå sönder. Vi lämnade helt enkelt bilen vid vägrenen och gick.

White beach var nog den häftigaste stranden enligt mig, just för att den var så otillgänglig. Här simmar man inte, inte ens fast man kommer med båt.

Om jag skulle rangordna stränder i Santorini enligt utseende är White beach etta, Red beach tvåa och Black beach trea. Men om jag rangordnar dem enligt användarvänlighet blir ordningen den motsatta. Jag vill ju nog ändå ha solstol och service.

Resan bokad. Det är ord som jag inte yttrat på över två år. Det blir en så exotisk resa som till Sverige. Eller egentligen blir det bara en kryssning med Viking Glory, men efter över två år utan att resa så känns det som värsta största upplevelsen. Hur gör man ens?

Jag minns inte när vi senast skulle ha varit på en kryssning till Sverige. Eller rest med Viking. Oftast brukar vi resa med Silja och till Tallinn. För att jag ska springa. Senast vi reste med Viking, var… Graceloppet?

Jag är i alla fall väldigt ivrig på att kunna/få resa igen. Även om det bara är en nöjeskryssning till Sverige. Äta och dricka gott, shoppa, chilla, ta det lugnt. Jag hoppas att det blir fler resor i år ännu. Jag hade glömt bort hur ivrig jag blir inför. Hur mycket jag ser framemot det. Jag är säkert extra ivrig nu.

Har du någon resa bokad?

Jag flyttade från Vasa 2008 när jag blev utexaminerad från skolan. Jag var klar med både skolan och staden och ville hem till södra Finland igen. Det kändes aldrig som min stad och jag har inte gjort återbesök sedan dess. I och med att en utlandsresa inte har känts aktuell i sommar har vi istället hemestrat. Först Skärgårdens ringväg under del ett av min semester och nu under del två, Vasa.

Vi firade fem års bröllopsdag på fredagen och hade bokat rum på hotell Astor. Vi hade ingen egentligen plan för vårt besök i Vasa. Jag ville mest vandra runt och se vad jag kände igen. Vad som ändrats och vad som är lika. En nostalgitripp kombinerad med god mat och dryck. Och så ville jag äta på Hejm, men det ville tydligen alla andra också och det var fullbokat… Men Frans och Nicole var en väldigt positiv överraskning och rekommenderas.

Fredagen spenderades på stan. Vi vandrade gata upp och gata ner längs med torget. Samma gator som jag vandrat många gånger tidigare. Det har kommit såå många nya ställen. Restauranger, cafés, butiker, uteserveringar. Många ha flyttat och andra har slutat, men Fontana finns på samma plats.

På lördagen gick vi sedan i mina gamla bostadskvarter. Vöråstan och Brändö. Här fanns det en butik då, här var en pizzeria jag alltid hämtade ifrån, här var tvättstugan, här parkerade vi alltid bilen. Så mycket minnen och kul att vara tillbaka.

Vasa är en fin sommarstad och det var mycket folk i farten. Det var kul att komma tillbaka och uppleva det som turist. Vill jag bo i Vasa i framtiden? Troligen inte. Det är fortfarande samma ”fel” som tidigare. För långt borta från familj och vänner och körsträckan är jobbig. Hur kunde vi köra den flera gånger i månaden då?