Nu reser jag ju inte utomlands speciellt ofta, kanske en gång per år på någon semesterresa. Träningen är det alltid lite si och så med, det beror på vart jag har rest.

I februari var jag en vecka i Indien och då tränade jag inte ett skvatt. Jag hade nog packat med mig löparkläderna, men det var helt enkelt för varmt för att träna. Dessutom fanns det knappt några trottoarer att gå på, man gick helt enkelt vid vägrenen. Och hoppade i diket när det kom någon bil tutandes. Vilken var precis hela tiden… Så det kändes lite som om man riskerade livet varje gång man var och gick, så vågade inte springa där. Jag minns att jag hade planerat att springa på stranden någon dag, men det blev inte till något.

Även i fjol när jag var på weekendresa till Paris så blev det ingen träning. Då hade jag inte ens med mig några kläder. Det var bara tre dagar vi var borta, så tänkte att det blir en perfekt vilovecka. Nu i efterhand kan jag ångra att jag inte tog med mig träningskläder eftersom hotellet vi bodde på låg nära en park och nära floden där jag hemskt gärna hade sprungit. Nu blev det promenader i stället.

Däremot så tränade jag mycket i Turkiet. Där var en perfekt strandpromenad att springa på och vid slutet av den fanns ett utomhusgym. Så där tränade jag många gånger. Då var vi även och gick i bergen som var ett utmärkt träningspass. Så skönt och så fina vyer. Men även så varmt och svettigt.

Nu i augusti ska jag till Grekland. Jag tror nog eller vet att jag kommer att packa ner träningskläderna, men tiden får utvisa ifall jag tränar eller inte. Det finns så mycket att roligt att göra på semestern och jag vill aldrig känna att jag är tvungen att träna. Jag vill alltid att det ska vara roligt och inget tvång eller någon press.

Jag var aldrig den sportiga typen i skolan. Jag deltog nog i gymnastiktimmarna, men inte med någon större framgång. Det var mest på fritiden som jag höll på med olika sporter.

I lågstadiet simmade jag. Eller rättare sagt jag gick i simskola tillsammans med en kompis. Då lärde vi oss grunderna i simning så som man lär sig när man är åtta år. Jag minns bara att jag inte tyckte att jag fick något ut av det. Det var en stor grupp men ingen nivåindelning, det var bara nu ska ni dyka. Jahaa, men tänk om man inte kan dyka då? Så allt vad jag har lärt mig om simning, så var nog inte i den skolan.

I lågstadiet så började jag även med redskapsgymnastik. Det tyckte jag var skoj och gillar det fortfarande. Det har jag ångrat att jag slutade. Minns inte varför ens mera, kanske andra intressen kom emellan.

Under hela lågstadietiden och början av högstadietiden var mitt största intresse hästar. Jag bodde typ i stallet. Det började med att min brors dåvarande flickvän hade häst och så fick jag rida den. Så småningom så började jag gå lektioner på ridklubben istället. Jag hade aldrig någon sköthäst eller egen häst, utan red på de hästarna som ägdes av stallet och klubben. De s.k. timhästarna som alla red på. Eller häst och häst, jag fick oftast ponnyn. Igen kom det här med att jag är liten att spela roll. Det fanns bara ett visst antal timhästar och de fick bara ridas ett visst antal timmar per dag/vecka. Så nån var alltid tvungen att ta ponnyn och det föll oftast på mig eftersom jag var minst. Slutade rida när jag blev 16-17 kanske, då kom igen andra intressen i vägen…

Från femman i lågstadiet ända till sista året i gymnasiet så spelade jag innebandy i skollaget. Det gillade jag och var väl ganska bra på det. Det var ju inte på något sätt proffsigt, alla som ville fick vara med. Det var just och just att vi fick ihop ett lag och tränade kanske en gång i veckan. Men alltid på våren så var det turneringar mellan olika skolor. Och vad jag minns så vann vi nog nångång iaf. Nån match alltså, inte hela turneringen. Jag kommer ihåg att vi t.o.m. fick åka till Åland och spela. Och att vi flög (!) dit. Wuhuu! Och förlorade rejält. Där kom nog våran oproffsighet emot, för lagen vi mötte spelade alla i något ”riktigt” lag på fritiden och här kom vi. Som just och just hade fått ihop ett lag…

På högstadiet sedan så blev jag alltmer intresserad av dans och teater. Var med i olika revyer och shower som ordnades på min hemort. Det kommer jag ihåg att var jätteskoj. Där kom jag sedan i kontakt med koreografen som senare blev min danslärare. Hon var lärare på musikinstitutets danslinje och där började jag. Jag började med balett och modern dans. Så i några år drömde jag om att bli dansare innan jag insåg att man kanske inte blir det om man börjar dansa som fjortonåring. När alla andra som gick på balettens grunder var typ sju-åtta. 🙂 Men oj, det minns jag med glädje. Dansen var nog min glädje innan jag upptäckte löpningen. Jag minns hur vi uppträdde på olika ställen och hur jag älskade det. Jag som annars är ganska blyg, älskade/älskar ändå att stå på scen. Konstigt egentligen…

Dansen slutade jag egentligen bara med för att jag flyttade från orten. Dansade nog någon kurs på min nya ort också, men sen hade jag redan så fullt upp med skola och jobb så det rann ut i sanden.

Sedan gick det många år som jag inte gjorde något alls, innan jag upptäckte löpningen. Och det är väl det jag sysslar med nu. Kanske det blir dans i framtiden igen, sen nångång. För tillfället går jag ju på zumba ibland, men det är för ”lätt” för mig. Jag vill ha koreografi och dans och uppträdanden. Jag vill stå längst fram och uppträda, oj vad jag saknar det. Men jag kan alltid fuldansa i vardagsrummet och hoppas att grannarna inte ser.

Orkade du läsa allt?

*Note to self! Skriv kortare inlägg…

Träning, sömn och mat. Det var väl de tre största sakerna som ger mig energi. Sedan finns det ju förstås andra saker också, som t.ex:

* familjen och vänner
* mina föräldrars hund eller djur överlag
* lyssna på bra musik och fuldansa i vardsagsrummet* att vara ledig och inte göra ett skvatt
* planera inför något kommande roligt
* en heldag på stranden