Idag var planen att springa veckans långpass. Förra veckan sprang jag 17 kilometer och det var det längsta jag sprungit på evigheter. Det är bra, det är jättebra, men samtidigt känns det som om jag harvar på i samma längder. Det har varit en 14-15-16 kilometers långpass. Jag vill liksom komma ett snäpp högre, längre. I min maratonplan skrev jag bland annat om jag  vill springa pass på över 25 kilometer. Samtidigt vet jag att jag inte kan gå från 16 kilometer till 25. Jag måste landa nånstans mittemellan först. Om jag tycker att det är jobbigt att komma över 16, kommer jag att tycka det är ännu jobbigare att komma till 25.

Idag hade jag bestämt mig. Jag skulle springa långt, upp mot 20 kilometer. Ett pass som är klart längre än vad jag sprungit tidigare. Igår hade jag laddat upp med svamppasta, jag hade sovit gott och var mentalt förberedd på långpass. Jag hade tid på mig. Inga störningsmoment, det var bara att springa och mata på. Jag hade energi med mig i form av dextrosol och allt var upplagt för ett bra pass. Jag hade planerat ut min runda och visste att det skulle bli över 17 kilometer, men inte hur lång den skulle vara. Jag gissade på 18 kilometer och det hade jag varit nöjd med.

Det visade sig att rundan blev längre än så. Det blev hela 19,2 kilometer och det är jag väldigt nöjd över. Äntligen ett längre pass! Det som gjorde passet extra bra, var känslan i kroppen. Jag sprang i princip hela vägen. Jag hade endast små gåpauser när jag skulle gräva fram dextrosolen ur fickan. Jag hade inte ont någonstans och jag orkade bra. Jag höll nästan samma tempo genom hela rundan. Jämn och fin fart och bra disponerat med energi intag. Inga dippar, utan ett bra pass rakt igenom.

Ett jäkligt bra pass faktiskt! Fortfarande alldeles löparhög. Det här var precis vad jag behövde för att få en boost i självförtroendet. Det är ännu långt tills mitt maraton, men det är en skön känsla att ha. Att jag kan springa över 19 kilometer utan problem. Maraton kommer ju att gå som en dans, om det nu redan känns så här bra 🙂