Varning för text!
På lördagen 27.6 sprang jag mitt andra halvmaraton någonsin. Jag sprang i mål på tiden 2.07.35 vilket är nästan sju minuter snabbare än när jag sprang halvmaraton sist. Inte riktigt vad jag hade för drömtid, men nära och jag är väldigt nöjd. Men vi tar väl hela historien från början.
Jag hämtade ut min nummerlapp redan på fredagen och tyckte att jag kände mig konstigt lugn då. Normalt sätt brukar jag vara väldigt nervös inför lopp och nervositeten brukar bara öka ju närmare själva loppdagen kommer. På lördag morgon när jag vaknade var jag fortfarande väldigt lugn. Jag åt min frukost i lugn och ro och började laga mig i ordning. Det skulle vara gemensam uppvärmning 11:40, starten för 10 km skulle gå 12:10 och starten för halv- och helmaraton 12:30. Jag tänkte att jag behöver inte stressa till starten eftersom jag har min nummerlapp, hinner jag till uppvärmningen som hinner jag, annars kan jag värma upp själv.
Vid själva startområdet var det massvis med folk, som det brukar vara vid lopp. Jag ställde mig direkt i bajamaja kön, jag var nog inte så lugn mera… Det regnade lite smått, men inte så farligt egentligen. Jag blev lite blöt, men hade fortfarande mina överdragskläder på mig. Värmde upp för mig själv vid startområdet och allting kändes bra i kroppen. Starten för 10 km gick och nu började jag redan bli nervös. Ställde mig i bajamaja kön igen och sedan var det dags för mig att bege mig till starten.
Min plan var att ställa mig vid 2.05 farthållaren. Den planen gick åt skogen direkt i början. Det var smockfullt vid starten, så jag blev och stå långt (långt) bak. Jag stod inte ens vid startområdet utan bredvid. Så sen när startskottet gick och folkmassan började röra på sig, så rymdes jag också med. (och många många andra). Första ballongen jag såg hade 2.20 tiden. Jahapp tänkte jag, där rök den tiden. Det var så trångt i början, det var en enda trängsel och yra. Folk springer om mig till höger och vänster, jag försöker springa om folk… Usch, jag tycker att det har varit trångt när jag startat på 10 km, men det här var TRÅNGT.
Jag hittade ingen rytm i min löpning, dessutom var jag lite stressad över att ligga så långt bak för att ha chans till min måltid som var under två timmar. Min plan var ju som sagt ursprungligen att springa med 2.05 farthållaren och sedan öka mot slutet. Nu tänkte jag att ifall jag ligger långt efter 2.20 farthållaren så har jag ju ingen chans. Men det verkade som om många andra också hade startat ”fel” för de jag sprang med höll ganska samma fart som jag. Vid första mellantiden med runkeeper efter en kilometer så påstod den att jag sprang i 6:05 tempo. Okej, inte så farligt, det var ju det tempot jag hade tänkt starta i.
Första officiella mellantiden kom vid 5 km då vi första gången sprang över Runsala-bron. Sprang tydligen på 30.36. Så helt enligt planerna fast det inte kändes som det. Vid 5 kilometer hade jag redan hittat min rytm och allting kändes bra. Det regnade lite emellanåt, men det störde inte. Det var bara skönt. Det var egentligen perfekt springväder. En 15 grader och mulet, blandat med lite regn och nästan ingen blåst.
Vid Runsala går rutten så att man först springer längs med/på (bil)vägen och sen på tillbaka vägen så springer man längs med små ”stigar” och cykelvägar. Så hela tiden så ser man löpare komma emot som redan har varit vid vändpunkten. Då visste jag inte var vändpunkten var så det tar lite på psyket att veta att de redan vänt. Då kände jag lite att när kommer vändpunkten, var är den… Där fanns det dock mera utrymme att springa förbi folk. Vändpunkten kom vid 10 kilometer ungefär. Där fanns också en mellantid och den visade 1.01.36.
Vid 12 kilometer så såg jag första farthållaren på hela loppet. Då sprang jag förbi 2.10 ballongen. Efter vändpunkten så gick rutten längs med små stigar. Där var det på sina håll omöjligt att springa förbi folk. Inte för att jag anser mig vara snabb, men tydligen snabbare än vissa och då är det irriterande när jag inte kommer förbi. Det ÄR jättebra att många vill delta i olika lopp med kompisgäng och vill gå och snacka igenom hela loppet, men snälla spring inte fyra i bredd och blockera hela vägen. Dessutom var det här någonstans min telefon började få problem med att hitta satelliter och börja pausa om vartannat. Så lite småirriterad var jag nånstans mellan 12 och 14 kilometer.
Vid 15 kilometer springer vi över Runsala-bron för andra gången och då ges sista mellantiden. Den gick på 1.32.45. Där och då visste jag nog att jag inte kommer att klara under två timmar, så det var lite tungt. Samtidigt så var det skönt att veta att det inte var så mycket kvar av loppet. Nu var det ”bara” att springa genom stan och där brukar det alltid vara bra stämning med mycket folk som hejar längs vägen.
Jag började nämligen ha lite ont på olika håll i kroppen. Främst var det vänstra baklår som kändes av och vänster höft och höftböjare. Nu började jag bara räkna neråt kilometrarna. Jag har sprungit tio kilometer på Paavo Nurmi två gånger och slutet på båda sträckorna är samma. Så nu började jag bara tänka, att bara där till höger och sen förbi teatern och sen längs med ån och sen är det bara målrakan kvar typ…
Vid 18 (?) kilometer kom sista vätskekontrollen. Jag brukar alltid bara dricka vatten vid kontrollerna, brukar inte våga ta sportdryck pga min mage. Den här gången tog jag dock lite sportdryck för jag började känna mig sliten och tänkte att jag måste få i mig lite energi för att orka hela vägen. Jag tänkte bara inte gå, inte gå, inte gå… Äntligen kom 20 km märket och jag tänkte jess! Snart i mål, pressa det sista nu. Hittade några sista krafter och sprang om ganska många vid slutet. Alltid en rolig känsla att känna sig stark mot slutet. Klockan stannade på 2.07.35 och var/är väldigt nöjd med det.
Målgång
När jag sedan äntligen gick i mål och fick stanna så AJ, vad ont det gjorde i benen. Kände mig så stel och att jag ”vaggade” fram. Kunde knappt gå normalt. Det smakade väldigt gott med bulle man fick i goodiebagen. Tryckte i mig den på två sekunder och jag gillar inte ens bulle. Men efter lopp så är det nog det bästa som finns. Hörde sedan speakern säga att vinnaren av maratonloppet snart kommer i mål. De som springer maraton hade ju startat samtidigt som jag och springer två varv. Vinnaren sprang i mål på 2.30.55, vilket är helt löjligt snabbt.
Vinnaren av damernas halvmaraton sprang på 1.22.40. Jag placerade mig på plats 286 av 601. Det säger ju egentligen inte så mycket, huvudsaken är att jag är nöjd. Nu i efterhand så var det säkert bara bra att jag startade där jag gjorde. Jag hade en medelfart på 5:58. Jag vet inte vad min tid hade blivit ifall jag startat med 2.05 ballongen, kanske bättre kanske inte. Det är onödigt att spekulera. Kanske jag hade öppnat hårdare och sedan inte orkat i mål. Jag var slut nu också och hade ont. Så ett par minuter snabbare spelar ingen roll. Jag är nöjd över min insats, det kommer nya möjligheter. Jag är väldigt taggad på att börja springa igen. Jag trodde att jag skulle ha ont i flera dagar, men allt känns bra igen.
