Etikettarkiv: långpass

26 kilometer runner’s high

Veckans sista träningspass idag och vilket pass sedan! Runner’s high på hög nivå. Jag hade stora planer på att inte springa mitt långpass på motionsslingan igen. Klockan elva på förmiddagen befann jag mig där i alla fall. Telefonen laddad, vattenflaskan fylld och redo att starta mitt långpass. Åtminstone 25 kilometer var planen. Jag har inte många veckor kvar till maraton. Det är bara nästa vecka mer som träningsdosen och längden på långpasset ökar. Sedan är det dags att börja trappa ner.

Jag vill få till bra pass innan det är dags att minska på träningsmängden. Jag försöker göra allt för att ha de bästa förutsättningarna till bra pass. Jag vill inte vara tvungen att korta ner långpasset för att vattnet tog slut eller för att jag inte hade tillräckligt med energi med mig. Därför sprang jag på motionsslingan igen, så att jag kan ha med mig allt jag behöver, men lämna det vid cykeln. Inte behöva släpa med det på kroppen och irritera mig. Och korta av passet för den sakens skull.

runner's high

Tidigare när jag sprungit långpass på motionsslingan har jag alltid lyssnat på poddar. Det har varit en bidragande orsak, tror jag, att jag orkat springa så många varv. Jag tänker inte på att jag springer, jag är så inne i podden och koncentrerar mig på den. Jag kan tassa på, varv på varv. Ibland har jag lyssnat på musik, men oftast en podd. Under maraton tänker jag inte lyssna på podd och idag ville jag utmana mig själv. Springa utan något, men ändå orka nöta varv på varv. Hur skulle det kännas, mentalt? Jag hade bestämt mig för att springa 15 kilometer utan något, men sedan fick jag lägga på musiken om jag ville.

De första fem sex kilometerna gick hur bra som helst. Jag märkte knappt att jag sprang. Jag hittade rytmen, kom in i ett bra flow och det var en känsla av runner’s high. Tempot var bra och feelisen på topp. Det är ju kul att springa. Efter tio kilometer började det kännas tyngre. Fortfarande ok tempo, men inte lika lätt känsla i benen. Slingan är väldigt kuperad och backarna suger musten ur benen. Samtidigt inbillar jag mig att jag kommer att susa fram i Tallinn sedan, eftersom det är en ganska platt bana..

När 15 kilometer passerades bestämde jag mig för att lägga på spotify. Jag behövde en boost och något annat att fokusera på än mina tunga ben. Jag fick en sådan kick av musiken och det tre följande kilometerna sprang jag i ett betydligt högre tempo. Jag blev fundersam till att ifall jag ändå ska springa med musik i Tallinn. Inte säkert hela loppet, men plocka fram det när jag känner mig trött. Jag tror att det hade hjälpt mig ifjol när jag kände mig som tröttast.

runner's high

När jag sprungit 20 kilometer var benen som klossar. Flåset var det inget fel på, men benen var trötta. Jag började gå i de värsta backarna, för att sedan försöka springa snabbare på platten. Det är konstigt hur mycket ”lättare” det kändes när jag ökade tempot. Det fanns förvånansvärt mycket tryck i benen när jag ökade. Fast det för en stund sedan kändes som jag hasade fram, blev löpsteget och känslan helt annorlunda när jag tryckte på.

Bra tryck i steget kombinerat med bra musik gjorde att jag swoschade fram. bra känsla i kroppen och precis vad jag behövde med några veckor kvar till maraton. När jag kom till parkeringen och där jag lämnat cykeln pep klockan till och visade 25 kilometer. Inte kan jag ju sluta nu när det känns så bra. Jag bestämde mig för att köra några korta rusher på raksträckan vid parkeringen. 100 meter snabbt, gå tillbaka till startpunkten. Gånger fem och vips hade jag sprungit 26 kilometer i stället för 25.

Jess!

Har du upplevt runner’s high?

1

Långpass och kolhydrater

Jag är hopplös! Att jag inte lär mig, jag blir tokig på mig själv ibland. Idag var det dags för veckans sista löppass, ett långpass på motionsslingan igen.  Häromdagen när jag fyllde i matiga listan skrev jag om att jag inte äter mycket i värmen. Att jag kunde leva på chips. Mina måltider den senaste tiden har bestått av något grillat, typ majs eller en köttbit och lite sallad vid sidan om. Inga kolhydrater annat än bröd till frukost. Det har fungerat bra när jag inte gör något annat än ligger i solstolen. Då behövs inte mycket energi. När man springer långpass krävs lite mer…

Det är inte lika varmt idag, men på något sätt har jag börjat gilla att springa på motionsslingan. Det är lätt att ha med sig mer vatten, energi och kunna nöta varv på varv. Stanna varje eller vartannat varv och få en liten paus på det sättet. Idag var planen 25 kilometer. Det blev tufft efter kanske 14 kilometer. Fram tills dess höll jag okej fart, benen kändes lätta och det var kul att springa. Vid 14 kilometer kom kraschen.

långpass och kolhydrater

I efterhand inser jag att min uppladdning igen var värdelös. Igår kväll åt vi lite grillad kyckling, paprika och sallad. På morgonen åt jag två mackor, en banan, två koppar kaffe och ett glas juice. Som extra energi hade jag med mig dextrosol och en smoothie klämpåse. När jag skriver det här förstår jag ju varför jag kraschar. Jag måste äta mer! Jag måste äta kolhydrater. Det finns liksom en orsak till att det ordnas pastapartyn kvällen innan maratonlopp. Nu sprang jag inte maraton idag, men jag kan inte tro att mina långpass ska fungera med sallad som uppladdning.

Jag blir irriterad på mig själv. Det gick så bra på mitt långpass fram till kraschen. Jag höll bra fart och huvudet var med mig. Starkt pannben och stark kropp. Det var pannbenet som gjorde att jag orkade genomföra passet till slut. Mot slutet gick jag mest. Jag orkade helt enkelt inte springa. Benen och flåset var det inget fel på, men jag var helt tömd på energi. Det fanns inte mer i kroppen. Prick 23 kilometer blev det idag. Det längsta långpasset jag sprungit hittills i min maratonsatsning.

Jag är nöjd över distansen och känslan i kroppen. Jag är jättenöjd över veckototalen den här veckan. Jag hade siktat på över 40, närmare 50. Det blev hela 52,4 kilometer. Jag undrar faktiskt om jag någonsin sprungit så mycket på en och samma vecka?

Nu mera mat!

0

Motionsslingan, vi möts igen

Motionsslinga, elljusspår, spånbanan… Kärt barn har många namn. Där befann jag mig alltså igår igen. Precis som förra veckan hade jag som plan att springa mitt långpass där. Varv på varv, runt runt runt tills jag uppnådde mitt kilometermål. Det är inte det roligaste sättet att springa långpass på, det är rätt tråkigt att springa runt motionsslingan efter några varv. I den här hettan tycker jag att jag inte har något annat val ifall jag vill springa långt. Det fungerar bra att cykla dit och ha med mig mycket vatten, energigel och dextrosol och en handduk. Lämna det vid cykeln vid parkeringen och pausa efter varje varv för att dricka.

Motionsslingan är ungefär 2,5 kilometer lång och på det här sättet kan jag även öva mig inför Tallinn maraton. Vätskekontrollerna brukar komma med kanske 3 kilometers mellanrum och eftersom jag inte kan dricka i farten är jag alltid tvungen att stanna och gå några steg. Jag får öva mig på att starta igång kroppen igen efter gåpauser. ”Tvinga” mig själv till att springa vidare och inte tycka att det är för bekvämt att gå. Samtidigt har jag något att se framemot under varje varv. Jag vet att jag snart får stanna igen och dricka. Jag ska bara orka lite till ännu och sedan kommer belöningen.

Min plan var att springa över 20 kilometer. Den här gången hade jag förberett mig bättre. Jag hade ätit mer kvällen innan och ätit mer frukost. Jag ville inte bli hungrig och tom på energi. Jag ville orka hela vägen med en bra känsla i kroppen. Det var inte lika varmt den här gången, däremot var det jättehög luftfuktighet. Det hade regnat under natten och det kändes som att springa i en djungel. Svetten bara rann. Jag var inte het och rödmosig, jag var bara plaskblöt.

Det är ganska tråkigt att springa på motionsslingan, efter ett tag kan jag den utantill. Det finns en jobbig backe (och en superjobbig backe, men den skippade jag idag och tog den kortare vägen), jag valde att gå upp för backen. I övrigt sprang jag nästan hela tiden. Några gångsteg här några där, men i princip bara löpning. Och det kändes bra! Inte ont någonstans, inte trötta ben, inget fel på flåset utan riktigt bra känsla. Jag blev inte hungrig, magen krånglade inte, energigelen fungerade och gav mig en efterlängtad kick. Näe, inget att klaga över.

motionsslingan

21 kilometer totalt och helt klart med en känsla för mer. Jag hade kunnat fortsätta och hade säkert gjort det också, men jag hade bråttom hem och till festligheter på kvällen. Det är ändå en skön känsla att ha inför maraton. Att det är tidsbrist som sätter stopp för långpassets längd och inte kroppen. Nu har jag dessutom semester och ska nog kunna öka på längden ytterligare. YAY!

0

Stay tuned

Imorgon lovas ett långt och utförligt inlägg om dagens kanonpass löpning. Hinner inte skriva om det nu, ska på party. Men passet var så bra att det förtjänar ett inlägg och mer tanke bakom det.

Stay tuned…

0

Hett, hetare hetast

Kroppen slutar aldrig att förvåna mig och ibland överträffar jag mig själv. Jag hade planerat springa långpass idag, men eftersom det hade lovats värmebölja var jag osäker på hur det skulle gå. Redan igår försökte jag förbereda mig genom att dricka resorb. Jag var samtidigt inställd på att behöva korta av passet och att ta det lugnare. Planen var först 20 kilometer, men sedan ändrades det till 180 minuter. Jag skulle ha tidig väckning för att komma iväg innan det blev som allra hetast. Redan klockan nio på morgonen skulle det vara nästan 25 grader. Hett som tusan alltså.

Min plan att stiga upp tidigt gick sådär. Jag hade väckning halv sju, men steg inte upp förrän kvart över. Åt två skivor bröd, ett glas juice och en stor kopp kaffe. Gå på toa, på med kläder och solkräm och ut genom dörren. Morgonbestyren gick snabbt och jag började mitt pass då när jag planerat, strax innan nio. Direkt jag kom ut genom dörren kände jag hur hett det var. Det här kommer att bli en varm och svettig runda.

Jag hade ursprungligen tänkt springa längs med Skärgårdsvägen till 9-10 kilometer och sedan vända om och springa exakt samma väg tillbaka för att nå 20 kilometer. Igår hade jag förberett mina små vattenflaskor till mitt vätskebälte. Packat dextrosolen och en gel. Eftersom det var så varmt och jag visste att mina små vattenflaskor inte skulle räcka långt, plus att solen gassade, ändrade jag planen i sista stund. Jag beslöt mig för att istället cykla till motionsslingan som är nära där vi bor. Packa med en stor vattenflaska och handduk och springa där istället. På det sättet få springa mer i skuggan i skogen och kunna ha mer vatten med mig och lämna den vid cykeln vid parkeringen.

Slingan är kanske 2-2,5 kilometer lång, lite beroende på hur man springer den. Vid varje varvning stannade jag och drack och torkade svetten ur pannan. Tog en dextrosol vid vartannat varv och en klunk (?) av gelen vid vart fjärde. Gelen smakade rent ut sagt förjävligt och är inte något jag kommer att testa fler gånger. Inte den smaken i alla fall. Magen fungerade och det var skönt att ha något att se framemot när jag sprang. Inte ett långt malande, utan små pauser hela tiden.

Trots att jag sprang i skogen och att det var skugga största delen av slingan, var det hett. Direkt jag stannade rann svetten. Jag hade nog aldrig fixat att springa i gassande sol längs med vägen. Nu kunde jag pausa, hämta andan, dricka lite och fortsätta springa. Jag vet inte hur många varv jag sprang, men rundan slutade på 19,3 kilometer. Woop woop! Det här var precis vad jag behövde för självförtroendet och det var ett bra övningspass inför Tallinn.

Stiga upp tidigt, äta frukost och klara av att springa tidigt på morgonen. Dessutom lärde jag mig (igen en gång!) att jag måste äta (mer). Jag tycker att jag åt bra igår kväll, min frukost var väl i minsta laget och inför maraton planerar jag nog att äta mer. Men jag blev trots dextrosol och gel, hungrig på passet. Inte så där slut på energi, tom i tanken, trött i kroppen hungrig, utan hungrig som att magen kurrade.

 

 

0

Jag är snabb, stark, snygg

Jag är snabb, stark, snygg. De orden upprepade jag för mig själv hela tiden under dagens löppass. Det hjälpte för att motivera mig till att fortsätta springa. Särskilt snygg kände jag mig inte, rödmosig i ansiktet och svetten rinnandes. Snabb var jag väl inte heller, jag flåsade och frustade och pustade. Stark däremot, det var jag! Pannbenet var starkt idag och jag sprang mitt planerade långpass, trots känningar av löparmage halvvägs in i passet. Jag vände inte om, eller tog den kortare rutten, utan jag sprang mina tänkta 15 kilometer.

snygg

Det var inte direkt igår jag sprang långpass senast. Jag var nervös innan passet och orolig över hur jag skulle orka. Skulle hela passet bli pannkaka och jag skulle få ge upp mina drömmar om maraton i höst? Eller skulle passet gå bra och stärka mitt självförtroende om att maraton inte alls är omöjligt? Det blev det senare alternativet och nu känns ett maraton närmare igen. Kan jag bara träna på bra fram tills dess, ska det nog gå vägen.

Dagens löptur blev 14,5 kilometer och på det springs det inga maraton ännu. Idag fanns ändå känslan att jag hade kunnat fortsätta. Benen orkade och flåset var okej, det var ingen fara på taket. Idag var det snarare magen som krånglade, tidspress och att jag faktiskt hade planerat att mjukstarta efter förkylningen. Jag skulle inte ens springa längre än 15 kilometer. Det är en skön känsla att ha, att veta att jag fortfarande kan springa långt. Nu kan jag bygga vidare och öka längden.

Happy friday!

0

Långpass med tempo

Den här veckan har min löpning inte riktigt gått som planerat. Jag hade ursprungligen tänkt springa mitt långpass på fredagen. Då var jag inte alls sugen och istället blev det backintervaller. Jag bytte bara om passen i min träningsplan. Idag var tanken att springa det uteblivna långpasset, men jag var fortfarande inte sugen. Långpass är egentligen ganska tråkigt att springa. Speciellt nu när jag springer långt och länge. Jag kan lätt vara ute i över två timmar. Jag hade planerat att springa över 20 kilometer igen, längre än sist. Jag ändrade planen till ett kortare långpass och istället med högre tempo.

långpass med tempo

Jag vill så småningom börja springa fler långpass i högre tempo. Inte i lika högt tempo som mina vanliga distanspass, men högre än det är för tillfället. Jag har tidsmål med mitt maraton, men jag är inte beredd att skriva ut det här ännu. Jag vet att ifall jag vill nå mitt tidsmål, måste jag höja grundtempot. Intervaller är ett sätt att göra det på, men att springa längre pass i det tänkta tempot är ett annat. Det är alltid en svår balansgång att göra. Hur mycket lugna och långa pass versus hur mycket intensitet.

Idag var det varmt, det ökade säkert också pulsen. Plus då att jag sprang fortare under en längre tid. Jag har något som kallas för återhämtningsrådgivare på min pulsklocka. Jag antar att den är baserad på pulsen. Oftast brukar den efter vanliga distanspass ge en återhämtning på 18-36 timmar. Lite beroende på hur långt och länge jag sprungit också förstås. Idag tyckte den att en lämplig återhämtning var 59 timmar. Min puls var högre idag, jag flåsade och det var tungt. Fast 59 timmar? Jag som hade tänkt springa igen på tisdagen.

Jag skulle verkligen vilja få till ett långpass ännu innan resan. Träningen där kommer säkert att vara lite ditåt. Jag tror knappast att det kommer att bli speciellt hög kvalitet på mina pass där. Mera att hålla igång kroppen och vardagsmotion…

0

Ett eget halvmaraton

Mina långpass har suttit hårt inne den senaste tiden. Jag har liksom inte fått till det (som jag vill). Det kan ha varit för varmt, jag har glömt att ta med mig vatten och energi, magen har krånglat. Det ena med det andra med det femte. Jag har hamnat på en platå på ungefär 18 kilometer. Vilket är jättebra. För inte så länge sedan tyckte jag att 10 kilometer var massor och nu kan jag springa 18 utan större bekymmer. Men jag vill verkligen komma över 20 kilometer. Över halvmaraton, 21,1. Jag hade ett mål att innan maj är över ska jag ha sprungit ett halvmaraton igen. På månadens sista dag, var stunden inne.

Jag hade planerat att springa mitt långpass idag, men jag gjorde inga större förberedelser igår. Jag åt och drack som vanligt och tänkte inte så mycket mer på det. Jag vill inte lägga onödig press på mig själv. Som att ladda upp som en tok och sedan bli besviken om livet kommer emellan. Mera ta dagen som den kommer och löprundan blir vad den blir. Jag hade klockan på väckning, för jag visste att det skulle bli varmt och jag ville springa innan det blir som allra hetast. Klockan halv elva var jag ute genom dörren, vilket var lite senare än planerat, men det var inte såå varmt ännu.

Jag kände direkt när jag började springa att idag är en bra dag. Jag valde att inte springa med gåpauser var 10:e minut, utan att istället springa längre sträckor åt gången. Benen var pigga och pannbenet starkt och jag tänkte att nu kör vi (jag). Nu skulle jag testa att springa längre än ett halvmaraton. Jag lyssnade på podd när jag sprang och det hjälpte tror jag. Jag kunde koncentrera mig på den och fokuserade inte på mitt eget flåsande eller på att benen blev trötta.

Vid sju kilometer ungefär tog jag min första gåpaus. Jag hade smoothie med den här gången, istället för dextrosol, i sån där klämpåse. Som finns vid barnmaten. Det är tur att det är gott i sig, för varm smoothie när jag själv är varm och törstig… Nja. Men hellre det än en slibbig gel… Vid kanske 11 (?) kilometer, äh, vid slussen, stannade jag igen. Åt lite, fotade lite och stretchade ut benen. Direkt när jag stannade märkte jag hur varmt det var. Svetten bara rann. Jag märkte inte av det medan jag sprang, för då blåste det och svalkade av mig.

En bra sak (eller dålig beroende på dagsform) med den rutten jag valde idag, är att jag måste springa hela den ifall jag vill komma hem igen. Det finns bara en väg. Jag kan inte vika av någonstans och ta en kortare rutt. Det är bara framåt som gäller. Jag visste alltså att det skulle bli ett bra långpass, exakt hur långt det skulle bli visste jag inte, men långt i alla fall. Jag gissade på 20 kilometer och hade planerat att springa några extra varv runt kvarteret för att komma upp i önskad längd.

Mot slutet blev jag ganska trött och jag gick mestadels mellan kilometer 14 och 16. Värmen började kännas jobbig och smoothien var slut. Jag var hungrig och tom på energi. Kanske liite mera mat och dryck dagen innan ett planerat långpass inte är så dumt sen i alla fall 🙂 Nu hade jag ätit för lite och hade för lite med mig. Det blev en mental dipp. Jag som ville springa hela vägen idag, förutom de planerade pauserna. Inte gå flera kilometer.

De sista tre kilometerna hade jag fått ny energi  och jag ville avsluta på topp, avsluta springandes. Det blev längre än ett halvmaraton idag, totalt 21,55 kilometer. Fan vad skönt! Jag kan ju! Inte för att jag egentligen tvivlar, men det är skönt att få det bekräftat. Nästa steg är att springa 25 kilometer.

halvmaraton

 

0

Svettigt värre

Idag skulle jag springa mitt långpass. Punkt. Inte skippa det igen och istället välja solstol och sommarvärme. Jag var lite pressad på tid, eftersom vi på eftermiddagen skulle ha kalas här hemma. Jag var tvungen att ställa klockan på väckning, för jag visste att jag inte skulle få till passet efter kalaset. Då skulle jag vara alltför sockerchockad och ha druckit för mycket kaffe. Plus allmänt slö och trött. Nej, jag skulle springa före kalaset.

Jag hade bestämt mig för att springa enligt samma upplägg som sist när jag sprang långpass. Springa i 9 minuter gå i 1 minut. Det var varmt och jag anade att det skulle bli svettigt. Jag försökte hålla pulsen nere och att ta det lugnt. Det var tungt idag. Det var så varmt, det var så svettigt och jag hade inget vatten med mig. Jag drar mig för att använda mitt vätskebälte, för jag tycker att det skumpar för mycket. Jag måste väl börja använda det, speciellt nu när det är varmt. Mina långpass börjar vara långa och jag gör det onödigt svårt för mig själv. Idag hade jag verkligen behövt vatten. Även om jag gick var 10:e minut, var pulsen hög och flåset därefter. Benen var trötta och jag hade helst bara lagt mig ner i diket. Inte min dag idag.

svettigt värre

Jag är inte riktigt övertygad om ifall springa 9 minuter, gå 1 minut är rätt taktik för mig. Jag tycker att jag har svårt att komma igång igen efter att jag pausar och går. Just precis som jag kommit in i ett någorlunda bra flow, ska jag gå igen. Eller ska och ska, men det är enkelt att hålla reda på. Dessutom händer det lätt mig att jag börjar förhandla med mig själv, ifall jag får pausa och gå när jag vill. Plötsligt går jag mer än vad jag springer.

Jag tror kanske att längre perioder av löpning fungerar bättre. Och kanske även längre vila. Att jag under vilan skulle dricka av mitt vatten, som jag ska börja ha med mig, och ta av energi. Som jag inte heller hade med mig idag… Var det tungt sa du? Undrar varför… 🙂 Försöka tajma det så som vätskekontroller kommer på lopp. Pausa kanske var 3-4 kilometer och lära kroppen att det är då jag ”får” gå. Tänka mer i termer som att jag kan gå vid nästa vätskekontroll och inte när det känns tungt. För let’s face it, det är tungt att springa lopp. Men vill jag nå mina tidsmål, kan jag inte gå hela tiden.

Strax över 18 kilometer blev det idag. Nöjd över distansen och att jag springer långpass igen. Mindre nöjd över känslan i kroppen, vilket till en del kan förklaras av värmen och vätskebrist.

0

Allt klart inför imorgon

Imorgon är det dags för långpass igen. Känns som om det var evigheter sedan jag senast sprang långpass. I verkligheten var det den 8.5. Då också i väldigt varma förhållanden. Jag har försökt förbereda mig inför morgondagen. Pizzan är äten, resorben drucken, jag har yogat, jag har laddat mentalt… Imorgon gäller det. Samtidigt vill jag inte ställa för höga krav på passet. Jag vill inte att det ska skapa onödig stress. Som om det är mitt livs pass.

imorgon kör vi

Det är okej att gå. Det är okej om jag springer kortare än planerat. Jag ska inte stirra mig blind på tempot. Jag ska bara göra det och inte fundera så mycket. Huvudsaken är att jag springer och att jag känner att jag kan igen. Känna att benen orkar, att kroppen är med mig och att det finns mer att ge. Mina senaste pass har gått lite sådär. Jag har haft problem med magen igen och benen har inte varit på hugget. Vilket inte är så konstigt när jag beslutar mig för att springa intervaller tätt inpå styrketräning för benen. Smart där!

Imorgon hoppas jag att allt stämmer. Den här gången har jag i alla fall gjort mina förberedelser på ett bra sätt. Jag hoppas på lite svalare väder, inte gassande sol. Sedan efter att jag sprungit mitt långpass, får solen skina hur mycket den vill. Då är jag redan parkerad i solstolen, med en iskaffe i ena handen och chips i andra 🙂

0